Uråldriga människoben ledde till Nobelpriset

Den moderna människans uppstod i Afrika för 300 000  år sedan. Neandertalarna utvecklades i Europa och Asien i minst 400 000 år – fram till för 30 000 år sedan. Grupper av Homo sapiens utvandrade från Afrika för ungefär 70 000 år sedan. Under tiotusentals år levde de samtidigt som neandertalarna i Europa och västra Asien.  Frågan var om de hade samröre?

Det undersökte Svante Pääbo och hans forskargrupp. Kartläggningen av neandertalarnas dna gjorde att kunde studera vårt släktskap med neandertalarna – i detalj.

Resultatet var tydligt: Neandertalare och Homo sapiens möttes, hade sex och fick barn med varandra. Genflödet från våra utdöda släktingar lämnade spår hos nu levande människor, och har bland annat visat sig ha betydelse för vårt försvar mot infektioner.

Svante Pääbo 2008. Samma år upptäckte han en helt ny människotyp – denisovamänniskan. Bild: Jane Gitschier, CC BY 4.0

Fragment av denisovamänniskans lillfingerben

2008 hittades en bit av ett 40 000 år gammalt lillfingerben i en grotta i Sibirien. Den visade sig ha ett välbevarat dna, som Svante Pääbos forskargrupp analyserade. Arvsmassan visade sig vara olik all annan känd dna, både från Neandertalare och Homo sapiens. De hade upptäckt en helt ny människotyp!

Människan fick namnet Denisova (efter grottan där benfragmenten hittades), och nutida människor i Melanesien och Sydosasien bär på det genetiska arvet efter Denisova-människorna.

Svante Pääbos upptäckter har lärt oss hur världen var befolkad vid den tidpunkt då grupper av Homo sapiens lämnade Afrika och spred sig över världen. Neandertalare levde i väster och Denisova i öster på den Eurasiatiska kontinenten. När Homo sapiens spred sig över kontinenten skedde möten som än idag kan spåras i vårt dna. Källa: www.nobelprize.org Illustration: Mattias Karlén ©Nobelkommittén för fysiologi eller medicin.

Kan ha betydelse för synen på oss själva

Kan kunskapen om neandertalarna förändra synen på oss själva? Det frågade Adam Smith, nobelprize outreach, när han ringde upp Svante Pääbo morgonen 3 oktober för att gratulera till Nobelpriset.

– I någon mening tror jag att det gör det, svarade Svante Pääbo. Det ger en sorts insikt om att det tills helt nyligen, för 1400 generationer eller så, fanns andra former av människor som beblandade sig med våra förfäder, och har bidragit till det vi är idag.

De senaste 40 000 åren är unika i mänsklighetens historia, såtillvida att vi varit den enda formen av människor som finns. Fram till dess fanns det alltid flera olika typer av människor.

– Det är intressant att tänka på om neandertalarna hade överlevt ytterligare 40 000 år, och hur skulle det ha påverkat oss. Skulle vi se ännu värre rasism mot neandertalare, för att de verkligen i någon mening skilde sig från oss? Eller skulle vi se vår plats i den levande världen på ett helt annat sätt om vi hade haft andra former av människor bland oss, väldigt lika oss men ändå olika? Vi skulle kanske inte göra så tydliga skillnader mellan djur och människor som vi gör idag, resonerar Svante Pääbo i intervjun.

Hela intervjun hittar du här (nobelprize.org):

Pääbos intresse för neandertalarna började tidigt

Den moderna människans arvsmassa var så gott som kartlagd redan i slutet av 1990-talet. Att kartlägga arvsmassan på människoformer som varit utdöda i tiotusentals år var mer komplicerat. Det tog många decennier i anspråk.

En av de stora utmaningarna var tillgången på dna, efter bara några tusen år finns bara väldigt lite kvar i mänskliga rester. Det är dessutom  ”förorenat” med mängder av genetiskt material från bakterier, virus och nutida människor.

Svante Pääbo och hans forskargrupp vid Max Planck-institutet för evolutionär antropologi i Leipzig i Tyskland, finslipade metoderna för att isolera och analysera dna från gamla benfynd, steg för steg.

2010 hade de gjort det man trott vara omöjligt: kartläggningen av våra utdöda släktingars dna var biff.

Två olika platser i cellen innehåller dna. Cellkärnans dna innehåller merparten av vår arvsmassa, men mitokondriernas lilla arvsmassa finns i tusentals kopior. Efter döden bryts dna ner och med tiden finns mycket lite kvar. Då är det uppblandat med dna, från exempelvis bakterier och nutida människor. Källa: www.nobelprize.org Illustration: Mattias Karlén ©Nobelkommittén för fysiologi eller medicin.

Doktorerade vid Uppsala universitet 1986

Svante Pääbo föddes 1955 i Stockholm. Han doktorerade 1986 vid Uppsala universitet och genomförde därefter postdoktoral utbildning vid Zürich universitet och senare vid University of California, Berkeley. Han blev utnämnd till professor vid Münchens universitet 1990. 1999 grundade Pääbo Max Planckinstitutet för evolutionär antropologi, Leipzig, där han fortfarande är aktiv. Sedan 2020 är han även verksam som adjungerad professor vid Okinawa Institute of Science and Technology, Japan. Svante Pääbo är son till Karolinska Institutets förre rektor Sune Bergström som tilldelades 1982 års Nobelpris i fysiologi eller medicin

Skalle från neandertalare hittad i La Chapelle-aux-Saints, Frankrike 1908.

Nedärvda gener från neandertalarna kan vara både bra och dåliga

• 2020 upptäcktes att var tredje europeisk kvinna har ärvt receptorn för gulkroppshormon från neandertalare – en genvariant som är förknippad med ökad fertilitet, färre blödningar under tidig graviditet och färre missfall. Läs mer: Kvinnor som ärvt gen från neandertalare föder fler barn
• Samma år visade samma forskare att den som bär på en viss bit dna, nedärvd från neandertalare, har tre gånger högre risk att hamna i respirator om de smittas av coronaviruset. Läs mer: Genvariant från neandertalare ökar risken för svår covid-19
• Fortsatt forskning visade sen att det också fanns en genvariant som skyddade mot svår covid-19 med 20 procent, ett arv från neandertalarna som hälften av alla människor utanför Afrika bär på. Läs mer: Neandertalgener både skyddar och ökar risken vid covid-19
• I januari 2022 kom forskningsresultatet att ett protein som är unikt för människor, skyddar mot oxidativ stress. Motsvarande neandertalprotein som finns nedärvt hos 1-2 procent av befolkningen i Indien, Pakistan och Bangladesh, ger en flerfaldigt ökad risk för kärlsjukdom och inflammatorisk tarmsjukdom. Läs mer: Moderna människan bättre skyddad mot oxidativ stress