Lupiner, björnloka och smaskiga jätteostron – så tar vi kål på dem

De fäster sig på stenar och hällar nära vattenytan. Med kantiga vassa skal och sin storlek är de japanska jätteostronen lätta att skada sig på när man badar. Men framför allt konkurrerar de ut andra ostronarter.

Det japanska jätteostronen är goda och växer snabbt, och har blivit en av världens mest odlade marina arter. De kom drivande som larver till svenska vatten, troligen med havsströmmar söderifrån. Nu har de funnits på Västkusten i femton år, men ingen har ännu hittat en metod som kan stoppa deras kraftiga utbredning. På vissa platser växer de i bestånd på över 1 000 jätteostron per kvadratmeter.

Det försöker marinekologen Åsa Strand och hennes kolleger i det så kallade dynamoprojektet att råda bot på. Forskarna där försöker hitta flexibla sätt att hantera främmande arter som hotar att ta över, men som liksom det goda jätteostronet också har ett kommersiellt värde.

– I stället för att ha en och samma strategi för hela Västkusten försöker vi ta fram en dynamisk förvaltning. I söder är målet att ostronet inte ska spridas och komma in i Östersjön. Längre upp längs kusten är det att minimera skadorna, säger hon.

Lupinen är, liksom till exempel vresros, en vacker växt som många drar sig för att bekämpa. Men bägge är invasiva och ett hot mot den biologiska mångfalden.

Vad är en invasiv art?

En invasiv art är en art som med människans hjälp förflyttat sig från sin ursprungsmiljö, sprider sig snabbt och hotar slå ut arterna i den nya miljön. Enligt EU:s förordning om främmande invasiva ska sådana arter utrotas. Just nu finns 66 växter listade som inte får importeras, säljas, odlas, födas upp, transporteras, användas, bytas, släppas ut i naturen eller hållas levande i något EU-land. Det finns också många arter som räknas som invasiva i Sverige, till exempel det japanska jätteostronet.

Den hårdföra hanteringen av invaderande arter har sina skäl. De tränger undan arter med samma ekologiska nisch (det levnadsrum där en art kan överleva och fortplanta sig), men räknas också som invasiva om de utgör en fara för människors hälsa och ekonomi. Invasiva arter är ett växande problem och ett av de absolut värsta hoten mot biologisk mångfald i Sverige och i världen.

Källa: EU, Naturvårdsverket

Japanskt jätteostron går att äta, men …

Att få bort en invasiv art kan vara mycket svårt när den fått fäste, men åtgärder kan också vara svåra att sätta in när olika regelverk strider emot varandra.

Uppskattningsvis finns 285 000 ton vilda jätteostron i norra Bohuslän, men för att få plocka de goda ostronen, måste markägaren ge tillstånd. Ett annat hinder för konsumtion är att ostronen måste finnas inom godkända produktionsområden för vattenbruk.

Jätteostronet måste alltså odlas på en godkänd plats för att kunna bli skördade för konsumtion, samtidigt som myndigheterna inte kan godkänna odling av en i Sverige invasiv art. Ändå är forskarna optimistiska om att kunna hitta en lösning.

– Vi hoppas att kommersiella aktörer ska kunna medverka till att hålla nere populationerna, med exempelvis skörd av vilda ostron eller gastronomisk safari där matgäster både plockar och äter ostron, säger Åsa Strand.

Men det är inte alla invasiva främmande arter som går att äta (vissa, blomsterlupin och parkslide till exempel, går absolut att äta men låter sig inte stoppas för det).

Invasiva växter i trädgården

Faktum är att flesta av dagens invasiva arter är förrymda trädgårdsväxter. Många kommer in via näthandel och sprids med trädgårdsavfall (medan marina arter kommer in framför allt via båtskrov och fartygs barlastvatten).

Globalisering och klimatförändringar skyndar på utvecklingen

I takt med globalisering och klimatförändringar blir de invasiva växterna allt fler – även om främmande växter förts in åtminstone sedan 1700-talet då bland annat gräset jättegröe och ryssgubbe kom hit. Dock räknas bara de som kom efter 1800 som invasiva främmande arter i lagens mening.

Det finns nu 66 arter på EU:s lista över främmande invasiva arter. Den här sommaren (2022) kommer den att uppdateras med ytterligare 22 arter, bland annat en afrikansk klogroda och snokarten Lampropeltis getula som finns i Sverige som husdjur.

Jättebalsamin, jätteloka och signalkräfta

En trio på EU:s lista som skapar stora problem i Sverige är jättebalsamin, jätteloka och signalkräfta. De två växterna slår ut andra arter och minskar den biologiska mångfalden, medan signalkräftan sprider en pest som dödar andra kräftarter. Jättelokans växtsaft kan också, i kombination med solljus orsaka svåra blåsor på huden. Värstingar som ännu inte finns på EU:s lista är bland andra blomsterlupin och trädgårdsmarodören mördarsnigel.

Jättebalsamin är frösprättaren som har kommit hit ända från västra Himalaya. Här har den smitit från trädgårdarna och trivs alldeles för bra i det fria. Den är spridd i nästan hela landet. Eftersom den är EU-listad är det förbjudet att både sprida och ha den.

6 viktiga råd till trädgårdsägare

Det bästa sättet att stoppa invasiva växter är att de aldrig får etablera sig överhuvudtaget. Här har privatpersoner en viktig uppgift att fylla. Framförallt handlar det om att göra rätt i sin trädgård:

1. Skaffa kunskap om vilka arter som är invasiva främmande arter
2. Undvik att köpa och plantera okända arter från utlandet.
3. Ta inte hem okända arter från utlandet.
4. Upptäcker du en invasiv art i trädgården, ta bort den direkt. Det är både enklare och billigare.
5. Se till att entreprenörer du anlitar (till exempel för grävning eller trädgårdsanläggning) har kunskap om invasiva arter så de inte sprider dem när de gör sitt arbete.
6. Var uppmärksam och frågvis när du köper jord och fröblandningar så att de inte innehåller invasiva främmande arter.

Läs också: För dig med tomt och trädgård. Så här gör du (Naturvårdsverket)

Fisken svartmunnad smörbult sprider sig i Östersjön söderifrån och har på drygt tio år nått Gävle. Sedan 1990-talet har den totalt tagit över Gdanskbukten i norra Polen. På land är parkslide både utbredd och avskydd, och lupinen skapar nu problem över hela landet.

Läs också: Så var läget för smörbulten 2017

Lupinen är, liksom till exempel vresros, en vacker växt som många inte vet är invasiv och bör bekämpas, exempelvis läggas i sopsäckar och köras till bränning. Men även transporter kan oavsiktligt sprida arter om inte avfallet förpackats väl. Det gäller att agera tidigt, även om det är en kostnad för markägaren. När arterna spridit sig blir kostnaden ännu högre, både ekonomiskt och för naturen.

Tycker att lupiner är fina

– I delar av Värmland och Dalarna är det totalkatastrof, där större delen av skogslandskapets betesmark övergivits för länge sedan. Där strider byalag för att få kommuner att agera hårdare. Men där lupinen just kommit in, som i Jämtland och Uppland, tycker många att den är fin och vill sprida den ännu mer, säger Jörgen Wissman, forskare vid Centrum för biologisk mångfald på SLU.

Han och kollegor föreslår i Botanisk tidskrift hur lupiner kan bekämpas flexibelt: större bestånd vid bebyggelse kan få stå kvar till att börja med, mindre bestånd tas bort för att minska antal bestånd och bara garanterat lupinfria jordmassor får användas i exempelvis vägkanter.

När det gått för långt kan man i undantagsfall få tillstånd att bekämpa lupiner med växtgifter, framför allt glyfosat som EU fasar ut med viss fördröjning. Det har också fungerat mot jättelokor längs banvallar, där Trafikverket testat. Genom att pensla lite på bladen skrumpnar växterna utan att omgivningen påverkas. För att ta bort jättelokorna från alla banvallar i Sverige skulle någon liter räcka.

Parkslide injicerades med glyfosat

Ett liknande försök har gjorts i Gagnef 2021, där glyfosat injicerades i parkslide, som sprider sig med jordstammar och är mycket svår att få bort. Försöket har inte utvärderats men ser lovande ut, enligt Jörgen Wissman. Troligen förbjuds glyfosat inom ett par år, därför behövs andra sätt att bekämpa de invasiva växterna.

Smal vattenpest växer i slingor ner till ett par meters djup och kan bilda täta bestånd som gör det svårt att bada eller åka båt. Den hindrar också solljuset att tränga ned i vattnet vilket påverkar livsvillkor för andra växter och djur. Bild: Susanne Eriksson

Invasiva arter i svenska vatten

Det finns ungefär ett hundratal främmande arter i våra hav, sjöar och vattendrag. Av dessa är nästan hälften invasiva främmande arter med hög risk att negativt påverka eller skada den biologiska mångfalden och ekosystem. Ytterligare cirka 80 främmande arter finns i våra närområden. De flesta av de arterna riskerar att etablera sig i våra vatten och kallas för dörrknackararter.

Vattnets vanligaste invasiva arter och vad du gör om du stöter på dem (HAV)

5 forskningsprojekt mot invasiva arter

1Bete: Får och getter som betar späda plantor av jätteloka besväras inte av växtsaften, som är giftig för människor. I Härryda kommun har grisar satts in för att äta upp parksliden.
– Vi vill studera ifall grisarna verkligen äter upp parksliden eller om de bara bökar runt – då kan de tvärtom sprida den mer, säger Tina D’Hertefeldt, som leder ett forskningsprojekt vid Högskolan i Halmstad och Lunds universitet.

2Värmebehandling: Metoden fungerar dödande på invasiva växter i labb, visar försök som pågått i många år. Nu ska försök göras i fält med parkslide.
– Det är en helt annan sak när man ska gå flera meter ner i marken. Hur långt måste värmen tränga ner? Bland annat det tittar vi nu på, säger Tina D’Hertefeldt.

3Tidig upptäckt: Göteborgs universitet har tagit hjälp av bland annat ”medborgarforskare” som fått lära sig sig känna igen olika arter av krabbor. Forskarna berättar om projektet i bland annat skolor.
– Barn är våra bästa spanare, de känner igen arten direkt när de går i strandkanten och fångar krabbor. Till skillnad från den sexkantiga strandkrabban har de nyare arterna fyrkantiga kroppar, förklarar Björn Källström vid Göteborgs marinbiologiska laboratorium

4Datorsimulering: Modeller av havsströmmar kan förutspå spridning av invasiva arter Chalmers, SLU, SMHI och Göteborgs marinbiologiska laboratorium.
Samma projekt om förra.

5Bekämpning i barlastvatten: Forskare vid Stockholms universitet jobbar med att hitta en metod för att upptäcka ägg och larver av invasiva främmande arter av ryggradslösa djur i barlastvatten på fartyg för att sedan bekämpa dem på plats.

Läs också: 2021 fick nio forskningsprojekt pengar från Naturvårdsverket

Text: Mats Karlsson på uppdrag av forskning.se