Pandemier genom historien

– I olika tider har vi hanterat sjukdom på olika sätt. Det är viktigt att komma ihåg att folk inte var dummare då än nu, men det samlade kunskapsläget såg annorlunda ut, säger Hans Nilsson, historieprofessor vid Linköpings universitet.

Under nära 25 år har han forskat om socialhistoria, bland annat historisk demografi samt medicin- och hälsohistoria. Särskilt har han tittat på det folkhälsoarbete som började komma igång i Sverige på 1800-talet. Med andra ord har han god insikt i hur både individ och samhälle påverkats när olika farsoter drabbat Sverige.

Hans Nilsson menar att det finns flera skillnader i hur vi bemöter covid-19 jämfört med tidigare sjukdomar. Förutom att vi idag har helt andra medicinska förutsättningar finns det skillnader som har med vår inställning till sjukdom att göra. Den ena är hur mycket uppmärksamhet vi väljer att ge sjukdomen.

– På 1950–60-talen härjade asiaten och Honkonginfluensan. Men, man hade absolut inte det perspektiv vi har idag med att redovisa saker i tidningen hela tiden. Sjukdomarna fick inte lika mycket uppmärksamhet, säger han.

Vivalliusskolan i Örebro 1957. Asiaten härjar och bara en elev är frisk i klassen. Asiaten upptäcktes tidigt 1956 i Kina och fick stor utbredning över hela världen fram till 1958. Och räknas som en av de tre pandemierna under 1900-talet. I Sverige hade influensan sin kulmen i oktober 1957, med cirka 312 000 smittade.

Den andra skillnaden handlar om att vi inte längre accepterar sjukdom och död. På 1920-talet var dödligheten en del av livet och i nästan alla familjer fanns någon som dött i exempelvis tuberkulos.

– Vi har hela tiden haft klart för oss att covid-19 inte är av digerdödens mått. Men vi är så ovana vid att människor dör att vi tar väldigt allvarligt på det här. I vår tid är det inte moraliskt riktigt att låta folk dö. Varje dödsfall räknas, säger Hans Nilsson.

Epidemier har alltid drabbat städer värre

Städer har genom tiderna varit hårt ansatta av sjukdomar. Liksom nu är det där epidemier fått fäste och spridits snabbt. På 1750-talet dog så många stockholmare av infektionssjukdomar att staden hade svårt att upprätthålla sin befolkningsstorlek. Tätt befolkade och utan vare sig vaccin, antibiotika eller en välutvecklad hälsoapparat hade man i städerna ofta inget annat att göra än det man gör nu – försöka skilja de sjuka från de friska. På 1850-talet byggde man särskilda epidemisjukhus utanför städerna och på 1950- och 60-talet då asiaten och Hongkonginfluensan bredde ut sig införde man besöksförbud på ålderdomshem och sjukhusinrättningar.

Jämfört med på 1950- och 60-talen så är restriktionerna idag dock mycket större, då tilläts livet pågå parallellt med pandemin.

– Då tyckte man inte att det var ett problem att folk trängdes i korvkön när man var på fotboll. Problemet man såg då var att manfallet i laget var så stort att man inte fick ihop fulla lag så att man kunde spela. Allt handlar om perspektiv!

Dålig beredskap genom tiderna

168 asiatensjuka värnpliktiga i en gymnastiksal på F 21 i Luleå, 1957.

Samhällets beredskap för att hantera covid-19 har fått kritik, bland annat för att beredskapen varit dålig och för att de äldre inte har skyddats bättre, att vårdplatserna är för få och att skyddsmateriel saknas. Hur har beredskapen för sjukdomar sett ut i ett historiskt perspektiv?

– Vår beredskap för covid-19 har varit bristfällig på många sätt, men ändå är det en kolossal skillnad på hur samhället agerar idag, och kan agera. Idag har vi ett förebyggande hälsoarbete och ett mycket mer välorganiserat samhälle. Man kan bli imponerad över hur vården ställt om. När det gäller de äldre tror jag att vi dras med systemfel: många lågutbildade, flera olika huvudmän och korttidsanställningar.

För hundra år sedan när spanska sjukan härjade var läget ett annat. Första världskriget hade just upphört och i centrum för debatten stod försvarsfrågan, inte en sjukdom som var svår att greppa. Människor var trångbodda och många ur den manliga befolkningen trängdes på regementen.

Hans Nilsson menar att vi idag tjänar på att informationen om covid-19 kommer från en centralt styrd myndighet och rekommendationerna gäller alla. När spanska sjukan härjade togs många beslut lokalt.

– Regementschefen kunde bestämma att soldaterna inte fick skickas hem. Det ledde såklart till att många blev smittade och jättesjuka. Liksom i corona dog många män, men då berodde det främst på att de bodde trångt på regementen samt kroppsarbetade nära varandra.

Går man ännu längre tillbaka i tiden, till 1800-talet, var det ännu svårare med organiseringen av samhället när epidemier uppstod. Det som då fanns att tillgå var kyrkan, dit alla var tvungna att gå. Där kunde församlingsmedlemmarna få information om hur de skulle ta hand om sig.

– Kyrkan höll också koll på vilka som blivit smittade, det kan man läsa i gamla kyrkböcker. Och skulle man vaccinera sig fick man gå till klockaren.

Vid ett flertal gånger har man genom historien varit förberedd på att olika sjukdomar varit i antågande. Ändå har samhället inte hunnit rusta sig. Både på 1950-talet då asiaten härjade och 1960-talet då det var Hongkonginfluensa såg man hur sjukdomarna bredde ut sig i andra länder. Ändå fanns det inte tillräckligt med vaccin.

– Vaccin tar lång tid att få fram och vår ekonomi bygger på små lager. Det är också svårt att ha beredskap, när man i förväg inte vet för vad.

Text: Therese Ekstrand Amaya

Kontakt:

Hans Nilsson, Professor, Institutionen för kultur och samhälle (IKOS)
Avdelningen för filosofi, historia, konst och religion (FHKR)
hans.nilsson@liu.se

Artikeln var först publicerad på Linköpings universitets webb.