Psykologen: ”Unga har svårt att sätta ord på känslorna”

Människors bekymmer, farhågor och drömmar är både eviga och barn av sin tid. Liksom trösten och behandlingarna.

Vad för slags problem ventileras på psykologmottagningarna i Sverige idag?

– Mycket handlar om att inte räcka till. Sjukskrivningar för utmattning har ökat i tio års tid och kvinnor står för två tredjedelar av ökningen. Vi är också mer rädda idag. Eller snarare, vi berättar att vi är mer rädda. Rädslan är en triggermekanism för många andra negativa känslor eftersom den sitter djupast i vår hjärna.

Hur mår unga vuxna?

– Fler unga människor har fått svårt att sätta ord på sina känslor. För dem blir det bara en diffus, olustig känsla i kroppen, aldrig översatt till den affekt det gäller, som till exempelvis rädsla, ledsnad eller skam. De som arbetar med unga säger att de allt oftare får svaret ”jag vet inte” på frågor om hur någon mår eller känner sig. Den här förmågan är viktig eftersom den ökar chansen till bättre självomhändertagande.

– Varför har det blivit så? En förklaring är att ungdomar i mindre utsträckning samtalar ansikte mot ansikte, det vill säga inte via nätet utan där de verkligen möter varandra. Vi föds med förmågan att titta i ansikten och spegla andras reaktioner. Vänskap och utrymme för förtroliga samtal tränar upp den här förmågan.

Sociala medier gör oss alltså mindre sociala?

– Det finns säkerligen många fördelar med sociala medier. Men till syvende og sidst; på nätet är vi ensamma tillsammans, som professorn i psykologi Sherry Turkle sammanfattade det. Min tidigare doktorand Erika Hanssons avhandling visade att barn som äter middag med sina föräldrar får bättre emotionsreglering. Detta bekräftas delvis av den franska studie som kom för ett tag sedan och som visade att de som sitter tillsammans och äter längre mår bättre, både fysiologisk och emotionellt. Samtal har en läkande effekt.

På senare tid har det vuxit fram en bild av hjärnan som plastisk och formbar, även i hög ålder. Påverkar denna och annan ny kunskap synen på psykisk ohälsa?

– Nuförtiden vet vi att hjärnan har en större förmåga att reparera skador än vad som tidigare var känt. Ta utmattningssyndrom till exempel, det kan leda till inlärningssvårigheter till följd av minskad förmåga i hippocampus. Idag finns kunskap om vilka strategier patienten bör använda sig av för att få tillbaka förmågan.

– Vi har också lärt oss att DNA:t är föränderligt. Våra gener är inte fullt så ödesbestämmande som man tidigare trott. Själv är jag med i ett projekt som undersöker om patienters psykologiska motståndskraft, eller resiliens, påverkar hur vi klarar ett trauma, exempelvis ett cancerbesked, och om denna motståndskraft i sin tur påverkar DNA:ts epigenom. Alltså, vi vill se om det finns ett samband mellan stresshantering och möjligheter att klara svåra sjukdomar. Det vore hoppfullt, tycker jag.

Finns det någon typ av terapimetod som visat sig bättre eller sämre för att stärka den psykologiska motståndskraften?

– Det gäller att använda rätt metod vid rätt tillfälle. Idag är det två inriktningar som det talas om, och det är kognitiv beteendeterapi, KBT, och Interpersonal terapi, IPT. Den förra har sina rötter i behaviorismen, vidareutvecklades under 1960-talet och har kommit i några nya varianter på sistone.

– En orsak till att KBT på senare tid getts så stor legitimitet är att dess förespråkare var tidiga med metodologiska noggranna studier, där utfallet hos behandlade patienter jämfördes med de som stod i kö. Resultaten visade evidens, vilket gjorde att Socialstyrelsen tidigt rekommenderade metoden. Men därefter har det kommit flera studier som visar att IPT är jämförbart med KBT, så nu finns ingen anledning för Socialstyrelsen att ensidigt rekommendera KBT. De börjar så smått att ändra och det är bra.

Vårdcentralen är första kontakt för många med stress, sömnproblem och andra symptom som kan ha psykologiska förklaringar. Hur fungerar mottagandet?

– På det stora hela fungerar det bra, utifrån de förutsättningar som vårdcentralerna har. Men patienter skulle behöva väldigt mycket mera tid med varje vårdgivare på vårdcentralen. Till exempel för att faktiskt börja använda de mediciner de får utskrivna.

– Idag hämtas en tredjedel av receptbelagda mediciner inte ut. En förklaring är att vi under en tid nu inte tillmätt relationer  någon betydelse. Vårdpersonalen blir överrationell och delar ut råd och mediciner istället för att samtala. Men människor tar större ansvar för sitt tillfrisknande om de upplever sig omhändertagna och lyssnade på. Det kan räcka med några enkla följdfrågor och uppföljningsavstämningar.

Nuförtiden googlar väl de flesta sina symptom…?

– Ja, och vi ser ingen avmattning på det beteendet. För professionella behandlare kan det bli knepigt när patienten har en klar och tydlig föreställning om orsaken till sina symtom. Därför skulle jag vilja råda vårdpersonal att inleda samtalet med ”Vad har du googlat fram?” innan de ger patienten sina råd. Då ökar chansen att patienten blir mottaglig för det behandlaren har att säga.

Artikeln publicerades först i LUM, Lunds universitets magasin.