Tema

Nationella minoriteter reduceras till symboler

Närvaron av våra fem nationella minoriteter reduceras lätt till en viss aspekt i kulturarvet. Som renar eller synagogor. Det visar två rapporter från Göteborgs universitet som belyser hur romer, sverigefinnar, tornedalingar, samer och judar hanteras av museer och länsstyrelser.

Den svenska historien är brokig, mångfasetterad och skapad av människor med olika bakgrund. Enligt de nationella kulturmiljömålen ska en mångfald av kulturmiljöer vårdas för framtiden.

I två forskningsprojekt har Göteborgs universitet undersökt hur medarbetare på museer och länsstyrelser uppmärksammar och hanterar spåren i landskapet efter de fem nationella minoriteterna: romer, sverigefinnar, tornedalingar, samer och judar. Utgångspunkten är att den offentliga kulturarvssektorn har både kompetens och en viktig roll för att spegla de nationella minoriteternas långa historia i Sverige.

Resultaten av det andra projektet publiceras nu i en bok. En slutsats som dras är att mycket har gjorts för att minoriteternas platser ska bli en inarbetad del och ha en självklar roll att spela i berättelsen om landets historia. Projekten visar också att mycket arbete återstår för att nå det målet.

− Några slutsatser vi har dragit är att det finns en tydlig skillnad mellan minoritetsgrupperna i vilken utsträckning deras historiska platser har uppmärksammats och att kunskapen och engagemanget hos kulturarvssektorns medarbetare klart varierar mellan olika delar av landet, säger Ingrid Martins Holmberg, projektledare vid Institutionen för kulturvård.

Reducerade perspektiv

Frågan om minoriteternas närvaro reduceras lätt till en viss aspekt. Till exempel knyts samiskt kulturarv ofta till rennäringen och norra delen av landet, medan andra samiska uttryck inte uppmärksammas på samma sätt. I judiska sammanhang förknippas historien och kulturarvet nästan uteslutande med de religiösa uttrycken i form av synagogor eller begravningsplatser. Den sverigefinska historien har ofta koncentrerats till de så kallade skogsfinnarna, medan sverigefinnar som invandrat under senare tid inte har omfattats i samma utsträckning. Medan romska historiska platser, framförallt boplatserna, har fått ökad uppmärksamhet under de senaste decennierna, har tornedalingars historiska platser generellt en relativt undanskymd plats i kulturarvet.

De båda studierna ger en översiktlig bild av de nationella minoriteternas närvaro i kulturarvslandskapet. Resultaten visar dock att det behövs mer forskning och kunskapsuppbyggnad, både om de nationella minoriteternas platser och om hur kulturarvssektorn kan arbeta för en mer inkluderande historia.

Fotnot:
Projekten har finansierats av Riksantikvarieämbetets bidrag till forskning och utveckling. Rapporterna är utgivna på Makadam förlag.

Rapporterna:
Att ge plats. Kulturarvssektorn och de nationella minoriteternas historiska platser (2018)
Vägskälens kulturarv – kulturarv vid vägskäl. Om att skapa plats för romer och resande i kulturarvet (2014)

Kontakt:
Ingrid Martins Holmberg, Göteborgs universitet, ingrid.holmberg@conservation.gu.se

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Nationella minoriteter reduceras till symboler

 lästid ~ 2 min