Tema

Enorma krafter i varje slalomsväng

Den alpina skidåkningen kräver allt större prestationer. Och det är slalomåkarna som utsätts för störst krafter, visar en kartläggning av olympiska utförsåkare. En dags träning kan omfatta upp till 700 svängar där varje sväng kan belasta kroppen upp mot fem gånger den egna kroppsvikten.

– Banorna i de tekniska disciplinerna involverar fler och snabbare riktningsförändringar såväl som högre reaktionskrafter, säger H-C Holmberg, professor vid Nationellt vintersportcentrum på Mittuniversitetet i Åre-Östersund.

I artikeln The Training of Olympic Alpine Ski Racers (Frontiers in Physiology) beskriver forskarna hur elitskidåkare från fyra av de stora alpina länderna förberedde sig för de Olympiska spelen i Sydkorea 2018.

Normalt tränar och tävlar olympiska, alpina skidåkare på snö 130-150 dagar per år. Beroende på årstiden består slalomträningen av 2-12 åk med 40-60 svängar om vardera ca 0,8 sekunder, vilket ger 100-700 riktningsförändringar under en träning.

Slalom kräver högst motkraft

– Var och en av dessa svängar innebär en kraftig ökning av reaktionskraften upp mot fem gånger åkarens kroppsvikt, vilket är den högsta reaktionskraften för alla olympiska discipliner inom alpin skidåkning, säger Matthias Gilgien, docent vid Norges idrottshögskola, Oslo.

Som jämförelse består storslalomträningen av 2-12 åk med 25-50 svängar (ca 1,4 sekunder per sväng) vilket resulterar i totalt 50-600 riktningsförändringar under ett träningspass där varje sväng involverar reaktionskrafter upp mot cirka 3,2 gånger kroppsvikten.

Tekniska utvecklingen kräver mer av åkarna

Alpin skidåkning kräver att den aktive behärskar ett brett spektrum av fysiska, tekniska och mentala färdigheter, säger H-C Holmberg.

Alpin skidåkning har varit en olympisk gren ända sedan den första vinterolympiaden 1936 och skidåkarna tävlar i fyra huvudgrenar, slalom, storslalom, super G och störtlopp. I artiklarna konstateras att den genomsnittliga tiden för ett åk är för slalom 52 sekunder och hastigheten 54 km/h, för storslalom 77 sekunder och med en medelhastighet på 65 km/h och en maxhastighet på 85 km/h. I Super G är åktiden 93 sekunder och hastigheten 86 respektive 110 km/h och i störtlopp är åktiden 121 sekunder och hastigheten 94 respektive 150 km/h.

– Betydande förbättringar av hur pisterna prepareras, banans utformning, utrustning och de aktivas färdigheter har bidragit till den nivå som alpin skidåkning har uppnått idag. Förbättrad snöpreparering har gett hårdare underlag och utvecklad utrustning möjliggör en bättre interaktion mellan skidåkare och snö, säger Matthias Gilgien.

Det stora utbudet av backar, bansättningar och snöförhållanden kräver att skidåkaren kontinuerligt anpassar sin teknik och grenens tekniska komplexitet ställer höga krav på att minimera energiförlusten under åket, utnyttja olika strategier och skidutrustning för att minimera friktion och luftmotstånd.

Forskning för att optimera prestationerna

– Tillgången till fler mellantider, i kombination med mer avancerade och djupgående analyser av banan och hastigheten, ger information som kan användas av tränare och aktiva till att förbättra prestation. Skidåkarnas teknik har förbättrats betydligt, men det återstår fortfarande mycket att undersöka för att optimera en alpin skidåkares prestation, säger H-C Holmberg.

Artiklarna:
Gilgien M, Reid R, Raschner C, Supej M and  Holmberg H-C. The Training of Olympic Alpine Ski Racers. Frontiers in Physiology
Supej M, Holmberg H-C, Recent Kinematic and Kinetic Advances in Olympic Alpine Skiing: Pyeongchang and Beyond, Frontiers in Physiology

Kontakt:
Professor H-C Holmberg, Nationellt vintersportcentrum vid Mittuniversitetet, hc.holmberg@miun.se
Docent Matthias Gilgien, Norges idrottshögskola, Oslo och resursperson inom biomekanik/prestationsteknologi för det norska alpina landslaget, matthias.gilgien@nih.no

Läs också

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Enorma krafter i varje slalomsväng

 lästid ~ 2 min