Så kan terapi lindra trauman

Var tjugonde minut våldtas ett barn i Sverige – och var trettionde minut en vuxen människa. Det visar Brottsförebyggande rådets statistik från 2017, om man beaktar mörkertalen. Totalt innebär det 30 000 våldtäkter årligen på barn i åldrarna 0-17 år och 21 000 våldtäkter på vuxna. Av dessa polisanmäldes drygt 7 300. Hur många som får vård för sina skador vet man inte.

Det finns inga nationella vårdprogram för dem som blivit utsatta för sexuellt övergrepp. Organisationen Wonsa, World of No Sexual Abuse, startade därför för tre år sedan en forskningsinriktad specialistklinik i Stockholm. Verksamheten består av behandling, utbildning och forskning. Patienterna är från tolv år och uppåt.

– Patienterna vet i dagsläget mer än vi. Vi vill lyssna på dem för att bättre förstå vilka psykologiska skador som kan uppstå och utveckla den bästa behandlingen, säger Gita Rajan, specialist i allmänmedicin, verksamhetschef för Wonsa och doktorand vid Karolinska institutet.

Utöver patienternas önskemål, bygger Wonsas behandling på den sparsamma forskning från Holland och USA som finns om behandlingen av svåra trauman samt den kliniska erfarenhet som Wonsas terapeuter har inom kroppsterapi och traumabehandling.

Psykologiska skador uppstår

Av Wonsas patienter har fyra av fem utsatts som barn. Den vanligaste typen av övergrepp är upprepad penetrering av förövare inom familjen.

Oavsett vilken typ av övergrepp som skett, upplever alla patienter skuld, skam, skräck och svek samt att gränser överträtts. Ju svårare omständigheter, desto svårare skador uppstår (se faktaruta). Över hälften av patienterna har depression, posttraumatiskt stressyndrom, ångest och självmordstankar. En tredjedel har försökt ta sitt liv.

– Barnen är mest utsatta. De blir ofta inte trodda om de berättar. De utvecklar självhat och en känsla av värdelöshet. Vuxna kan tänka: ”du svek mig”, medan barn tänker: ”alla sviker”. Då blir det svårt att lita på andra, även i vuxen ålder, säger Gita Rajan.

Gränsbrottet skapar problem i relationer, då man har svårt att värna om sin egen kropp, men även sina psykologiska gränser: svårt att ta plats, att fördela ansvar och att ta emot hjälp.

Skräck kan leda till PTSD och dissociation

Skräcken under övergreppet varierar från lite obehag till ren skräck, vilket kan leda till posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Då kan man lida av påträngande minnen av traumat, mardrömmar och rädsla som påverkar vardagslivet.

Det andra som skräck kan leda till är dissociation. Det är en psykisk försvarsmekanism, där offret till exempel ”lämnar kroppen” mentalt och kan ”se sig själv från taket”. Då skiljs tanke och känsla från varandra, så att offret inte känner smärtan.

Dissociation är effektivt men skapar problem: alltifrån en avsaknad av känslor till minnesproblem och i värsta fall dissociativ identitetsstörning. Personen lever då med olika identiteter inom sig, som inte alltid vet om varandra.

Lifespan integration läker traumat

Wonsas behandlingsprogram, LEVA, ges i fyra faser: lugn och stabilisering, exponering till traumat, vila i verkligheten och acceptans med ny anknytning till sig själv och andra. I första fasen får man verktyg för att reglera sina känslor, till exempel genom kunskap om hur hjärnan fungerar och olika kroppsbehandlingar. I den andra fasen behandlas traumat, oftast med metoden lifespan integration som är en modifierad exponering.

– Vi tror att symtomen vid PTSD beror på att hjärnan inte förstått att traumat är över, vilket skapar en här-och-nu-känsla när minnena dyker upp. Därför skapar vi distans till traumat genom att använda och placera minnen från tiden efter traumat fram till nuet på en tidslinje, till exempel: ”en vecka efter övergreppet cyklade jag till mormor, en månad senare skiljde sig mamma och pappa” och så vidare. När berättelsen är klar läser terapeuten upp den i du-form för patienten gång på gång, säger Gita Rajan.

En pågående studie visar preliminärt att ett enda behandlingstillfälle då traumat placeras rätt i tid, minskar symtomen med hälften hos patienter som utsatts en gång. Då kan det räcka med totalt tre besök. Vid upprepade övergrepp fortsätter arbetet med att placera de övriga händelserna rätt i tid. Behandlingen tar då ett till flera år. Metoden  lifespan integration har utvecklats av den amerikanska psykoterapeuten Peggy Pace.

Testosteron kan öka risken

Ett annat sätt att komma åt sexövergreppen är att försöka förhindra att de sker från början. 90 procent av de utsatta är kvinnor och 90 procent av förövarna män. Manligt kön är alltså en känd riskfaktor för övergrepp. Andra riskfaktorer är stark sexlust som kan leda till sexmissbruk, bristande impulskontroll, låg empati samt sexuellt intresse för barn.

Hjärnforskning har visat att de nätverk i hjärnan som reglerar sexuell upprymdhet, impulskontroll och empati påverkas av testosteronhalt. Och en tysk studie har visat att ett läkemedel som ökade testosteronnivån, minskade vissa kvinnors empati redan efter några timmar.

– Det finns god klinisk erfarenhet av behandling med testosterondämpande läkemedel, men den har inte utvärderats vetenskapligt, säger Christoffer Rahm, chefsöverläkare i Psykiatri Södra i Stockholm och forskare vid Karolinska institutet.

Testar nytt läkemedel

I hans studie (Priotab) får män med pedofil störning prova ett nytt testosterondämpande läkemedel som används vid prostatacancer. Syftet är att undersöka om läkemedlet kan dämpa riskfaktorerna.

– Fördelar jämfört med de äldre läkemedlen är att patienten får en injektion som verkar i tre månader, att den verkar inom ett par dygn så den skulle kunna användas i akuta lägen samt att den inte ökar testosteronhalten till en början som de äldre medicinerna, säger Christoffer Rahm.

Studien pågår till sommaren 2019. I den ingår även psykologiska och psykiatriska tester, intervjuer samt magnetkameraundersökningar av patienternas hjärnor för att försöka hitta objektiva tecken på ökad risk att begå övergrepp.

Kombination av behandlingsmetoder

Dagens behandlingsrekommendationer mot oönskad sexualitet bygger på klinisk erfarenhet. Man skiljer på hög och låg risk: högriskpatienter rekommenderas testosterondämpande medicin, medan lågriskpatienter ska få samtal och antidepressiv medicin, då man drar nytta av biverkningen minskad sexlust.

– Men i verkligheten får högriskpatienter inte alltid så kallad antiandrogen, eller testosterondämpande, behandling: i Indonesien anses behandlingen oetisk, medan det i USA finns läkare som anser att behandling ska ges även mot patientens vilja. Åsikterna är starka, trots att vetenskaplig kunskap saknas, säger Christoffer Rahm.

Inom kriminalvården erbjuds sexualbrottsförövare ROS, Relations- och samlevnadsprogrammet, som är baserat på kognitiv beteendeterapi. Målsättningen är att förbättra förövarnas sociala färdigheter och förmåga att uttrycka empati samt att minimera riskfaktorer. Ofta kombineras terapin med antidepressiv eller testosterondämpande medicin samt missbruksbehandling.

Text: Inna Sevelius, på uppdrag av forskning.se

Läs mer:

• Organisationen Wonsa, World of No Sexual Abuse
• Christoffer Rahms forskning och studien Priotab
• Preventell Hjälplinjen vid oönskad sexualitet