Den svenska coronastrategin har drabbat vissa grupper hårdare än andra, menar Nazem Tahvilzadeh, lektor i statsvetenskap:
– En nedstängning eller eventuellt hårdare restriktioner hade kunnat ge bättre möjligheter för olika yrkesgrupper att isolera sig, säger han.
Låginkomsttagare drabbas enligt flera studier hårdare av viruset och dess konsekvenser, bland annat eftersom de har svårare att isolera sig både hemma och på jobbet. Indirekt kommer pandemin också påverka segregationen genom minskat utrymme för välfärdsreformer och ökad stigmatisering av utsatta områden.
Det tror Nazem Tahvilzadeh – aktuell med en ny rapport hos Delegationen mot segregation:
– Pandemin kommer troligen leda till en ekonomisk kris. Det har inte hänt än – men det är väldigt skakigt i ekonomin, särskilt arbetslösheten. Staten har rullat ut rekordstora åtgärdspaket som är många gånger större än paketen vid krisen 2008. Det som händer är att staten tömmer sin kassa.
Samhällsproblem – inte förortsproblem
Den svenska hälsan var redan innan pandemin ojämlik och beroende av individers socioekonomiska position, yrke och utbildning, enligt Jämlikhetskommissionen. Högutbildade i Sverige förväntas leva längre än lågutbildade.
– Den allmänna bilden är att ojämlikheten beror på människors individuella val eller att du lever i vissa bostadsområden. De politiska åtgärderna mot segregation blir att lösa olika typer av isolerade brister i så kallade utsatta områden. Segregation ses därmed inte som ett samhällsproblem utan som ett förortsproblem, säger Nazem Tahvilzadeh.
Hur detta ”förortsproblem” ska hanteras har förändrats över tid, enligt Nazem Tahvilzadeh. På 1980-talet präglades debatten av att det var så fult och tråkigt i förorten, och då var renoveringar, fritidsgårdar och kulturhus en del av svaret. På 1990-talet var det fokus på integrationsfrågan, och då lyftes istället språkkunskaper och medborgarkontor fram. I början av 2000-talet handlade det om demokratiprojekt och renovering av bostäder.
Fokus på social oro
Under senare år har det handlat om ”utsatta områden” och fokus ligger på social oro, hög arbetslöshet och kriminalitet.
– Eftersom polisen just nu är den tongivande myndigheten i hur problemet förstås betyder det också att utsattheten definieras utifrån deras logik. Då blir åtgärden att disciplinera invånarna att följa lag och ordning genom att till exempel låta bostadsbolag agera som brottsförebyggande aktör, säger Nazem Tahvilzadeh.
Den här typen av selektiva punktinsatser blir politikers sätt att visa handlingskraft:
– Ju större kriser vi har framför oss, desto mer ökar den tendensen. ”Förortsproblem” blir ett sätt att slippa prata om andra samhällsproblemen, som arbetslöshet och diskriminering. Samtidigt uppfattas befintliga problem som resultatet av ”kulturella” skillnader mellan människor, snarare än sociala eller ekonomiska processer, säger Nazem Tahvilzadeh.
Men segregationen är ett problem för hela samhället, och inte bara de så kallade ”utsatta områdena”, menar han:
– Segregationen bidrar dock till att vissa gruppers privilegier döljs för dem själva, eftersom de i vardagens rörelser i staden kan välja bort att ta del av de icke-privilegierades levnadsvillkor.
Olika perspektiv samlade i artikelserie
Myndigheten Delegationen mot segregation har gett bland andra forskare samt företrädare för myndigheter, kommuner, näringsliv och civilsamhällesorganisationer möjlighet att ge sina perspektiv på relationen mellan segregation och covid-19. Alla rapporter, inklusive den av Nazem Tahvilzadeh, har samlats i serien Segregation och covid-19.
Rapport:
Kris och politik mot segregation: Generella eller selektiva åtgärder?
Kontakt:
Nazem Tahvilzadeh, statsvetare, Malmö universitet, nazem.tahvilzadeh@mau.se
