Tema

Skyffla salt i brännande sol

Moussa Houmed skyfflar salt i säck efter säck. Nomaderna vid saltsjön Lac Assal i Djibouti har i årtusenden livnärt sig på att handla med salt. Ett hårt arbete i extrem hetta.

Det är frilansjournalisterna Monica Hansson och Malin Palm som åkt till en av världens varmaste länder.  Det gör ont att andas, hjärtat bultar hårt i öronen. Det är nästan femtio plusgrader när salthandlaren Moussa Houmed, vid en av världens största saltsjöar, Lac Assal, skyfflar salt i säckar. Det tar honom bara några minuter att fylla dem till  bredden.

Två bilar stannar nere vid vägen. Det är turister som kommit för att beundra Lac Assal, och Fatouma Aras springer genast dit. Hon gillar när turisterna kommer. Det ger ett avbrott från vardagen, då hon leker med saltstenar, pinnar och annat som hon hittar i naturen.

Solen blixtrar i Fatoumas saltkristaller
En presenning spänd över några travar bildäck ger ett skydd mot värmen under timmarna då solen står som högst. Ibland får hon gåvor av turisterna utan att de köper någon av de saltkristaller eller påsar med matlagningssalt som står uppställt på borden intill sjön.

Fatouma Aras är nio år gammal, kallas bara för Fatou, och kommer aldrig att gå i skolan. Den närmsta ligger tre mil bort och eftersom familjen inte har någon bil så skulle hon behöva gå till och från skolan varje dag. Det är en för lång sträcka för henne och istället är hon med sin farbror, Moussa Houmed, vid Lac Assal för att lära sig att skörda salt, och sälja souvenirer.

När det blir för varmt vid sjön kommer hon att flytta tillbaka till sin familj i bergen för att istället ta hand om getterna.

Somrarna vid sjön är tunga. Det kommer bara ett fåtal turister till stranden och hettan trycker på, både utifrån och inifrån.

– Kommer jag inte hit så kan min familj inte överleva, säger Moussa Houmed.

Det gör ont att andas
Moussa Houmed bor här som tredje generationen, hans farfar flyttade hit ner från bergen. Han berättar att han måste duscha tre gånger om dagen på sommaren, och de heta vindarna gör livet än hårdare.

– Det gör ont att andas. Jag känner hettan i lungorna när jag drar in luften, hör hur hjärtat bultar i öronen. Och jag hör ett sus, berättar Moussa Houmed.

Jag frågar om han inte är rädd för att dö. Han svarar att det är normalt att dö här. Hans vän kom ner från bergen en dag förra året, i juli, han arbetade inte här utan hade kommit för att leta efter en kamel som hade sprungit bort. Moussa hittade honom senare död, runt hörnet från där de setts en stund tidigare.

Vi träffar honom vid hans enkla hus, byggt av saltblock som används som tegelstenar. Normalt är de femton personer som arbetar vid sjön, men under sommarmånaderna är de flesta i sina hembyar. Dels på grund av det tuffa vädret, också för att efterfrågan är mindre då än resten av året.

Vandrat i åtta timmar över berget
Medan vi pratar med Moussa så kommer Isse Amadou Aramis vandrande med tre kameler. Han har gått från sin hemby, Gagadi, en vandring på sju, åtta timmar över Datallé. Det mörka berget. I övermorgon ska han gå till Etiopiens gräns för att sälja två kamellaster med salt och byta en mot majs och kaffe som hans familj behöver. Varje kamel kan bära 200 kilo salt.

Han lärde sig saltyrket av sin far när han var lika gammal som Fatou, nu är han tjugosju och delar kameler med några kusiner och en farbror. Han började arbeta här som sjuttonåring, det var hans enda möjlighet att tjäna pengar. Om han fick välja, så skulle han sluta.

– Hittar jag ett annat jobb så tar jag det, säger Isse Amadou Aramis.

Tar saltet på kamel till den etiopiska gränsen
På saltet tjänar han 7000 Djibouti Franc, drygt 345 kronor. Då ska det först lastas upp på kamelerna och sedan tas den sju dagar långa vandringen till gränsen mot Etiopien, och sedan ska han gå lika långt tillbaka.

Vi följer med honom ut på den salttäckta stranden som omgärdar sjön. Det knastrar under fötterna när vi går på de vassa saltkristallerna. Fatou springer med, hon är barfota.

Isse Amadou Aramis visar kamelerna vart de ska lägga sig. Sedan plockar han av sadlarna, med hängare för saltsäckarna, från deras ryggar. Den ena kamelen börjar bli brunstig, det är därför han ska ta dem till Etiopien. Det är tradition att gå den långa vandringen när hannarna börjar bli brunstiga eftersom de blir svårhanterliga, aggressiva och gör utfall mot både andra djur och människor.

Okänt hur vi klarar hettan i längden
Hur människokroppen påverkas av att utsättas för hög värme under lång tid, som att leva i ett hett klimat, vet vi inte i dag. Toomas Timpka är professor vid medicinska fakulteten på Linköpings universitet, han har forskat på hur elitidrottare påverkas av att anstränga sig i höga temperaturer.

– Det vi vet är att kroppen anpassar sig till värmen efter tre, fyra dagar. Den förändringen fortsätter i tre veckor. Vad som händer i ett längre tidsperspektiv har man rätt dålig koll på, säger Toomas Timpka.

Om man reser till ett väldigt varmt land, som Djibouti som ligger nära ekvatorn, då kör kroppen i gång en rad värmereglerande funktioner för att ta hand om värmen. Man börjar svettas mer, blodtillförseln till huden ökar, plasmavolymen ökar och man får mer vätska i blodet.

– Troligen för att svettas lättare. Det är som små pumpar i huden som jobbar på som attan, de hojtar på kompisar som kommer och börjar pumpa de också. Man kan alltså öka svettproduktionen till mellan 0,7 och 2,5 liter i timmen. Nu tar jag i, men det handlar om jättestora mängder. Det kan åtminstone gå upp till en halvliter i timmen, då klarar man ganska hårt fysiskt arbete i värmen, säger Toomas Timpka.

Värmen måste ut ur kroppen
Dessutom vidgas kärlen i huden så att kroppen avkyls fortare. Det farliga är när hjärta, kärl och hjärna blir varma så det handlar om att få ut värmen ur kroppen. Det tar några dagar för kroppen att få i gång den funktionen enligt Toomas Timpka.

– Vi märker själva att man mår lite bättre efter några dagar, att man får byta tröja lite oftare och så där.

För att öka svetthastigheten, blodplasmavolymen och blodgenomströmningen till huden så behöver kroppen bara utsättas för värmen en till två timmar per dag. Vad man gör resten av dagen spelar mindre roll. Toomas Timpka tror också att det är skillnad på kropparna hos de som arbetar i hettan, och de som bara befinner sig i den.

– De som arbetar med tungt arbete är superanpassade till värmen, kan jag tänka mig. Medan de som bara befinner sig där eller som bara arbetar på natten är mindre anpassade, säger han och påpekar att det kan vara så att man kan utveckla en slags kondition.

– Som en uthållighetsidrottare. Att man anpassar både muskler, hjärta och kärl för att klara arbete i värme över tid.

Dricker femton liter vatten om dagen
När sommaren kommer dricker Afar-folket vid Lac Assal femton liter vatten om dagen den första tiden. De fyller tre gula femlitersdunkar med vatten i en källa intill sjön. Mot slutet av sommaren har vattnet börjat sina, och den sista tiden räcker det bara till knappt en dunk, ibland bara två liter vatten per person. Toomas Timpka tror att de klarar av det lilla vätskeintaget tack vare att deras kroppar anpassat sig.

– Jag tycker att det låter jättelite. Här har kroppen troligen anpassat sig så att de har vätskebrist men att den är kompenserad av något annat. Kanske att de arbetar på en sorts miniminivå, att kroppen fördelar sina resurser för att kunna utföra arbetet men att man kunnat göra det bättre med mer vätska i kroppen.

Afar-folket runt Lac Assal berättar att de dricker palmvin för att få energi och äter kamelkött för att bli starka. Om någon i gruppen är trött ropar de andra ”kom så går vi och äter kamelkött allihop”.

Under sommaren är det väldigt få karavaner som går till Etiopien eftersom det är så varmt. De få som väljer att trotsa hettan och gå, trots att temperaturen når mot femtio grader, får därför något mer betalt för saltet.

– Jag överlever, men det är tungt. Under sommaren tappar jag mycket i vikt, nu är jag tjockare, säger Isse Amadou Aramis och klappar på sin tunna mage.

Saltet blir vitt när det torkar
Han undviker att jobba om dagen och sover när solen står som högst. Men även på natten är temperaturen över fyrtio grader. Den som blir utmattad måste genast sluta arbeta.

Isse Amadou Aramis höjer spaden och slår ner den i marken. Det översta saltlagret är klarvitt, där under är det brunt och blött.

– Det blir vitt när det torkar, berättar Isse och häller ner saltet i säcken.

Ytterligare två personer har kommit ner från berget med sina kameler. De har med sig palmvin och ved för att koka kaffe. De gör oss sällskap på saltstranden och börjar hacka i marken. Medan de arbetar sjunger de kamelsången, en sång om dagen.

– Om vad vi gör, vad vi ska göra. Vi sjunger vårt schema kan man säga. ”Jag skördar salt, innan vi ska äta och vandra uppför berget en gång till,” säger Isse.

Det går fort, att skörda 200 kg salt tar inte mer än fyrtio minuter. I dag hinner de inte så långt.

Kaffe i väntan på att åskan drar vidare
Det åskar i bergen och tjocka regnmoln närmar sig Lac Assal. De slutar arbeta och väntar ut regnet i saltstenhusen. Hettan blir ännu mer påtaglig.

Ungefär sex gånger om året går de den sju dagar långa vandringen till Etiopiens gräns, tre gånger om året går de ännu längre. Till Kahlo, dit tar det tre veckor att gå.

– Dit går vi inte under sommaren, det är för varmt, säger Isse Amadou Aramis, och de andra stämmer in där vi sitter på några stenar och väntar ut åskan. Någon kokar kaffe och en annan gör i ordning sina kameler för att ta dem upp till bergen där de kan beta av det gröna gräset.

Text: Monica Hansson Foto: Malin Palm

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Skyffla salt i brännande sol

 lästid ~ 8 min