Tiggarna har gått under många namn: allmosemän, haradspjäcker och stavkarlar. I källorna beskrivs de som ett självklart inslag i samhället men att de nämns är ett tecken på att på att det behövs ett system för att hantera dem. Då som nu är tiggeriet ett socialt dilemma, berättar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet.
Invandringsförbud, ”tattarinventering” och tvångssterilisering. Förtrycket mot romerna har pågått under århundranden här i Sverige. Idag är den lagstadgade diskrimineringen mot romer avskaffad, men långt ifrån eliminerad i samhället. Flera nutida händelser visar att också det politiska priset för antiziganism – det vill säga rasism mot romer – är väldigt lågt.
– Att förbjuda tiggeri löser inga problem. Det leder bara till att tiggarna flyttas runt, säger Hans Swärd, professor i socialt arbete vid universitetet i Lund. Han hänvisar till utvecklingen i flera europeiska länder och många stater i USA när de på 90-talet gjorde tiggeri olagligt. Men alla forskare är inte överens. Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, menar att ett förbud mot att ge ändå sätter press på de rumänska politikerna att vidta åtgärder.
Romernas situation i Rumänien har formats av att ha varit slavar, av att förföljas av nazisterna och av att tillhöra den fattigaste gruppen under kommunisttiden. Efter murens fall ökade marginaliseringen. Men samtidigt finns de som nu bryter utanförskapet.
Några av de tiggare som idag syns i svenska städer är sannolikt utsatta för organiserad brottslighet. Men de utgör bara ett fåtal av alla de som kommit hit för att samla ihop pengar. Samtidigt finns brister i lagstiftningen och dess tillämpning som gör det svårt för de som eventuellt är offer att erhålla skydd.
