-
Nanoteknik
-
Möjligheter & risker
Är då nanomaterial farliga? Svaret är att ingen vet ännu. När det gäller biologiska effekter har forskare bland annat sett att kolnanorör samlas i lungorna hos råttor och leder till liknande skador som från asbestfibrer. Silverjoner som används för att döda oönskade bakterier i bland annat kläder, kan läcka ut i naturen och där slå ut viktiga bakterier i mark och vatten.
En parallell till de konstgjorda nanopartiklarna är den omfattande forskningen som finns om luftföroreningar. Bara i Sverige dör varje år flera tusen personer i förtid på grund av andningssvårigheter och hjärtproblem som orsakas av partiklar i stadsluften, bland annat från bilavgaser. Forskarna tror att det är de allra minsta partiklarna, på nanometerskalan, som är de farligaste.
Utmaningar för lagstiftningen
Avgörande för eventuella risker är i vilken omfattning vi exponeras för nanopartiklar. Än så länge är användningen begränsad och i många produkter är kolnanorör och andra nanopartiklar bundna till olika material. Att råka andas in fria nanopartiklar som kan leda till hälsoproblem rör därmed främst arbetsmiljöer där nanoprodukterna tillverkas. Ett annat orosmoln är de nanopartiklar som används i kosmetika, bland annat i solskyddskrämer där små partiklar av titan- och zinkoxid stoppar skadlig UV-strålning. Men det finns forskningsresultat som tyder på att sådana nanopartiklar också kan ta sig genom huden och vidare ut i kroppen där de kan skada celler. Den expertgrupp inom EU som granskar konsumentprodukter tillåter att nanopartiklarna används men anser samtidigt att det behövs mer kunskap om eventuella risker.
En viktig del av riskhanteringen är att lagstiftningen hänger med i nanoutvecklingen. I dag finns det regler för kemiska ämnen, men de klumpar ihop nanomaterial med andra material. Till exempel ser lagen på samma sätt på kolnanorör och grafit — båda är kolföreningar men med helt olika hälsopåverkande egenskaper. Kolnanorör och andra nanopartiklar verkar också sprida sig annorlunda än större partiklar. De sedimenterar inte, sprids fort i luft och kan tränga igenom handskar och annan skyddsutrustning.
Ett problem med nanopartiklarna är dessutom att storleken på partikeln kan spela roll för hur giftig den är. Här skiljer sig nanopartiklar från våra "vanliga" kemikalier, där storleken ju inte påverkar hur farliga de är. En 10 nanometer stor partikel av kvarts ger till exempel en kraftigare inflammation i lungan än en 50 nanometer stor partikel. Giftigheten måste alltså testas för varje ny nanopartikel.
Under 2007 trädde en ny europeisk kemikalielagstiftning i kraft som kallas REACH. Den nya lagstiftningen lägger större ansvar på företag att kontrollera både miljö- och hälsoaspekter av kemikalier som de tillverkar och säljer. För att anpassa dagens lagstiftning pågår internationellt samarbete för att utveckla testmetoder och riskbedömningsmetodik för nanopartiklar.
Ökad kunskap kan möta utmaningarna
Förutom eventuella hälsoeffekter kan nanotekniken även leda till etiska problem. Olika typer av övervakningsutrustning eller små smarta verktyg som mäter hur du mår kan vara till stor nytta för att rädda liv. Men med en teknik som till exempel öppnar för djupgående information om risken för att du drabbas av sjukdomar, väcks också många frågor om hur informationen ska användas. Vem som ska ha tillgång till känslig information — din familj och släktingar, arbetsgivare och försäkringsbolag?
Nanotekniken är ett av de snabbast växande vetenskapliga och tekniska områdena. Forskningen och kommersialisering i form av nya produkter går hela tiden framåt och kommer på sikt att påverka vår vardag allt mer. Situationen går att jämföra med hur till exempel Internet och IT-revolutionen har genomsyrat många områden i samhället. För att styra hur nanotekniken får och inte får användas behövs en debatt om möjligheter och risker, för hälsa och miljö liksom för tänkbara etiska konflikter. Inom EU pågår ett sådant arbete med att ta fram riktlinjer för nanoteknik. Hösten 2007 sker en omfattande remissrunda där industrin, organisationer, experter och allmänheten ska få säga sitt.
En viktig grund för politiska beslut är också att mer kunskap kommer fram om risker och andra problem som nanotekniken kan föra med sig. Ett sätt att öka kunskaperna inom området är att kanalisera en del forskningspengar till riskforskning. Inom EU finns ett förslag som säger att tre procent av satsade pengar ska gå till forskning om riskerna med nanoteknik.
av Miljödepartementet att göra en sammanställning över de risker för
hälsa och miljö som användningen av nanopartiklar kan innebära.
Myndigheten har tittat på vilken kunskap som finns, identifierat
kunskapsluckor och föreslår åtgärder för att fylla dessa luckor.
Rapporten
blev klar hösten 2007.
