| Ja, ofta |
|
272 | |||
|---|---|---|---|---|---|
| Ibland |
|
61 | |||
| Nej, inte alls |
|
24 | |||
| Vet inte |
|
25 |
Totalt antal röster: 382
Visa tidigare frågor
Läs om vad som får oss att handla mer i butikerna, i en artikel från forskning.se.
Skicka vykort
Är kärnkraft säkert?
Det finns flera säkerhetsrisker att hantera när det gäller kärnkraft — driftstörningar, avfallshantering, missbruk av klyvbart material till kärnvapenframställning och terroristangrepp.
En stor risk är strålningen från det radioaktiva, använda bränslet. Vid höga doser är strålningen dödlig, eller så orsakar den cancer och ärftliga skador. Vid låga doser är kunskapsläget för närvarande oklart beträffande strålningens hälsorisker. Under alla omständigheter är säkerhetskraven extremt höga vid all hantering av använt kärnbränsle.
Läs mer under fråga 3 — Hur hanteras kärnavfallet?
Efter en topp på 1980-talet har antalet civila kärnkraftsincidenter på grund av driftstörningar sjunkit drastiskt och under 2000-talet har ingen olycka rapporterats.
När det gäller kärnkraftshändelser används den s k INES-skalan
:
Nej, Sverige kan inte drabbas av en katastrof av det slag som inträffade i Tjernobyl. Det finns stora skillnader i konstruktionen mellan de svenska reaktorerna och Tjernobylreaktorn. Till exempel så fanns reaktorn i Tjernobyl i en vanlig industribyggnad. Svenska och andra västerländska reaktorer är dessutom omgivna av en gastät inneslutning som ska förhindra att radioaktivt material sprids i omgivningen. Svenska kärnkraftverk har aldrig drabbats av någon allvarlig olycka med radioaktiva utsläpp som följd. Att olyckan i Tjernobyl blev så omfattande och allvarlig berodde på flera faktorer: Bristande säkerhetskultur gjorde att operatörerna agerade fel, flera nödsystem var urkopplade och anläggningen hade en svag konstruktion.
Vad gäller risken för att material (plutonium 239) ska plockas ut ur tillverkningskedjan i kärnkraftprocessen och användas till kärnvapen så existerar en risk, men den kan betraktas som relativt liten. En viktig del av kärnkraftanvändningen handlar ändå om att säkerställa att allt klyvbart material är redovisat och finns på angiven plats i syfte att förhindra kärnvapenspridning. För att åstadkomma det används kärnämneskontroll som bygger på dels juridik och diplomati och dels på tekniska metoder. Exempel på de förra är det så kallade Icke-spridningsavtalet och på de senare; inspektioner och övervakning. De tekniska metoderna förfinas ständigt genom den forskning som bedrivs.
De civila kärnkraftverken står under IAEA:s kontroll. Det är en omfattande kärnämneskontroll som sker dygnet runt, året om och som alla kärnkraftproducenter världen över har underkastat sig att följa.
Kärnvapentester genomförs på flera håll i världen. Två sätt att motverka spridning av klyvbart material kan vara (a) inrättandet av multinationella upparbetningsanläggningar vilka kan minska intresset för länder att utveckla egen kapacitet eller (b) karteller som innebär att endast vissa länder får producera kärnkraft, men ska försörja alla. Andra sätt kan vara att införa kraftiga böter och större satsningar på provstopp. Frågan är kontroversiell.
Utöver missbruk av klyvbart material i form av kärnvapenhot, finns också potentiella risker med terrorattacker riktade mot kärnkraftanläggningar, liksom rena olyckor som ett störtande flyplan i ett kärnkraftverk. Den typen av risker är betydligt svårare att skydda sig emot.
Plutonium är en så kallad transuran, ett ytterst giftligt radioaktivt grundämne som bland annat framställs i kärnreaktorer. Det är en silvervit metall, som om den samlas i benmärgen är extremt cancerframkallande. Dock skadar plutonium människor endast om det kommer in i kroppen. Farligast är det om stoft kommer in i lungorna via inandning. Cancertumörer till följd av plutonium i kroppen har man inte kunnat påvisa hos människor. Eftersom det fanns en medvetenhet om riskerna med plutonium redan på 1940-talet när ämnet började hanteras, har överexponeringar undvikits för dem som arbetat med plutonium.
Till säkerhetsarbetet vid svenska kärnkraftverk hör att förebygga driftstörningar, motverka att driftstörningar utvecklas till haverier samt att lindra konsekvenserna vid ett eventuellt haveri. Både tekniska och mänskliga faktorer kan medverka till att saker och ting går fel ibland. För att motverka konsekvenserna av detta har kärnkraftverket flera parallella säkerhetssystem. Radioaktiva ämnen får inte komma ut på ett okontrollerat sätt. Reaktorinneslutningen ska hållas intakt också vid ett stort haveri. De villkor som reglerar verksamheten vid de svenska kärnkraftverken sätts upp av Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM. De genomför också regelbundna inspektioner och anger normer och gränsvärden för stråldoser och utsläpp av radioaktivitet. Myndigheten ger också ut föreskrifter om hur arbete med joniserande och icke-joniserande strålning ska skötas.
Kärnkraftverkens säkerhetsarbete för att förhindra tekniska fel, mänskliga fel, okontrollerbara yttre händelser som brand, jordbävningar, blixtnedslag, sabotage med mera, omfattar fem säkerhetsnivåer. De fungerar utifrån samma princip som barriärerna; om en nivå sviktar så upprätthålls säkerheten av en annan.
Av de fem nivåerna är den första förebyggande och omfattar bland annat personalutbildning, kontrollåtgärder och säkerhetsanalyser. Den andra nivån handlar om kontroll över driftstörningar. Tredje nivån omfattar kontroll över haverier, till exempel att kärnbränslet inte blir överhettat. Nivå fyra innebär konsekvenslindring i form av kontroll och begränsning av effekter vid svåra haverier. Den femte och sista nivån avser lindring av konsekvenser vid utsläpp av radioaktiva ämnen till omgivningen. Exempel på detta kan vara att larma och skydda befolkningen.
Svenska reaktorer är byggda så att en eventuell olycka ska få ett långsamt förlopp. Personalen har enligt den så kallade "30-minutersregeln" en halvtimme på sig innan de behöver ingripa. Sådana ingrepp övas regelbundet i simulatorer på ungefär samma sätt som piloter övar.
Kärnkraftföretagen ansvarar för allt som finns innanför kraftverksstaketet. I ansvaret ingår att ta anläggningen till ett säkert läge - förhindra radioaktiva utsläpp, att skydda personalen och att informera länsstyrelsen och myndigheter.
Länsstyrelsen i kärnkraftslänen har huvudansvaret för beredskapen utanför kraftverksområdet. Strålsäkerhetsmyndigheten och Myndigheten för Samhällskydd och Beredskap (MSB) har alla olika uppgifter före, under och efter en allvarlig olycka. Vart fjärde år hålls en storövning vid varje kärnkraftverk, där större delen av nämnda myndigheter i beredskapsorganisationen deltar. Övningen brukar omfatta cirka 800 personer.
Runt varje kärnkraftverk finns två beredskapszoner. En inre zon med tyfonsystem för utomhuslarm, instrument för att mäta radioaktivitet, välutrustade samlingsplatser och utrustning som kan användas vid utrymningar. Alla hushåll i den inre zonen får jodtabletter och har tillgång till inomhuslarm. Den inre beredskapszonen sträcker sig 0-15 kilometer från kraftverket. Sedan finns en yttre zon upp till 50 kilometer från kraftverket.
En reaktor stoppas i normalläget genom att styrstavar skjuts in i reaktorhärden. Detta kan ske vid den årliga revisionen när bränsle och annat byts. Styrstavarna används också vid nödlägen, men beroende på omständigheterna kan ytterligare åtgärder behöva sättas in. Om exempelvis vattennivån sjunker i reaktorn så behöver de delar av bränslena som inte täcks av vatten begjutas med vatten från ett nödkylsystem för att undvika överhettning. Fissionsprocesserna i reaktorn är beroende av att det finns vatten i härden. Det betyder att utan vatten i härden så stannar reaktorn. Bränslen utvecklar värme, ungefär på samma sätt som när en avstängd spisplatta behåller värmen en stund efteråt, och den resteffekten måste kylas bort. Det kan ta ett dygn att kyla en reaktor, men bränslet måste fortsätta kylas för att inte härdsmälta ska uppstå.
Den totala kylningstiden beror som så mycket annat på omständigheterna. I normaltillståndet, när man byter bränsle i Sverige en gång om året, sätts de varma bränsleelementen i förvaringsbassänger. Där får de stå i ett år och svalna innan de flyttas till Clab, det centrala mellanlagret för använt kärnbränsle, i Oskarshamn.
En så kallad härdsmälta kan uppstå om nödkylsystemet inte fungerar och man inte på annat sätt kan kyla bort resteffekten. Det innebär att bränslena helt eller delvis smälter och att smältan lägger sig på botten av reaktortanken. Reaktortanken är tillverkad av cirka 20 cm tjockt stål, vilket ger ett relativt gott motstånd mot påfrestningarna. Skulle smältan ändå ta sig igenom reaktortanken så hamnar den i reaktorinneslutningen. Reaktorinneslutningen är ett gastätt betonghölje som är ungefär 2 meter tjockt.
En olycka eller ett terroristattentat som i sin tur leder till stort utsläpp av radioaktiva ämnen är det värsta scenariot på ett kärnkraftverk. Ett sådant utsläpp kan skada människor, djur och natur. Risken för en allvarlig kärnkraftolycka anses vara liten i Sverige, mot bakgrund av de höga säkerhetskraven. En annan allvarlig händelse är om en härdsmälta skulle uppstå, men svenska kärnkraftreaktorer är konstruerade för att klara en sådan.
En stor risk är strålningen från det radioaktiva, använda bränslet. Vid höga doser är strålningen dödlig, eller så orsakar den cancer och ärftliga skador. Vid låga doser är kunskapsläget för närvarande oklart beträffande strålningens hälsorisker. Under alla omständigheter är säkerhetskraven extremt höga vid all hantering av använt kärnbränsle.
Läs mer under fråga 3 — Hur hanteras kärnavfallet?
Vår största kärnkraftsolycka ägde rum 1986 i Tjernobyl i Ukraina då en reaktor havererade. Ett trettiotal människor dog direkt i samband med räddningsarbetet, många fler skadades och radioaktiva utsläpp spreds över hela Europa.
Många decenniers erfarenhet av drift och driftstörningar, har lett till utveckling av allt säkrare kärnkraftverk. Så kallade dubbla inneslutningar är idag norm, liksom skydd mot härdsmältor.
Olika typer av händelser
Efter en topp på 1980-talet har antalet civila kärnkraftsincidenter på grund av driftstörningar sjunkit drastiskt och under 2000-talet har ingen olycka rapporterats.
När det gäller kärnkraftshändelser används den s k INES-skalan
:Olyckor:
7: Stor olycka, (Tjernobyl 1986)
6: Allvarlig olycka
5: Olycka med risk för omgivningen (Three Mile island 1979)
4: Olycka utan risk för omgivningen (Tokaimura Japan 1999)
Incidenter:
3: Allvarlig incident (Sellafield Storbritannien 2005)
2: Incident (Forsmark 2005)
1: Avvikelse
I skrivande stund har kärnkraftshändelserna i Japan mars 2011 ännu inte klassats enligt INES-skalan.
Kan Tjernobylkatastrofen inträffa i Sverige?
Nej, Sverige kan inte drabbas av en katastrof av det slag som inträffade i Tjernobyl. Det finns stora skillnader i konstruktionen mellan de svenska reaktorerna och Tjernobylreaktorn. Till exempel så fanns reaktorn i Tjernobyl i en vanlig industribyggnad. Svenska och andra västerländska reaktorer är dessutom omgivna av en gastät inneslutning som ska förhindra att radioaktivt material sprids i omgivningen. Svenska kärnkraftverk har aldrig drabbats av någon allvarlig olycka med radioaktiva utsläpp som följd. Att olyckan i Tjernobyl blev så omfattande och allvarlig berodde på flera faktorer: Bristande säkerhetskultur gjorde att operatörerna agerade fel, flera nödsystem var urkopplade och anläggningen hade en svag konstruktion.
Kärnvapen och terrorattacker som potentiella risker
Vad gäller risken för att material (plutonium 239) ska plockas ut ur tillverkningskedjan i kärnkraftprocessen och användas till kärnvapen så existerar en risk, men den kan betraktas som relativt liten. En viktig del av kärnkraftanvändningen handlar ändå om att säkerställa att allt klyvbart material är redovisat och finns på angiven plats i syfte att förhindra kärnvapenspridning. För att åstadkomma det används kärnämneskontroll som bygger på dels juridik och diplomati och dels på tekniska metoder. Exempel på de förra är det så kallade Icke-spridningsavtalet och på de senare; inspektioner och övervakning. De tekniska metoderna förfinas ständigt genom den forskning som bedrivs.
De civila kärnkraftverken står under IAEA:s kontroll. Det är en omfattande kärnämneskontroll som sker dygnet runt, året om och som alla kärnkraftproducenter världen över har underkastat sig att följa.
Att framställa kärnvapen ur det plutonium som finns i civilt kärnavfall är tekniskt mycket svårt eftersom det innehåller väldigt små rester av plutonium. Plutonium 239 är den enda isotop det går att bygga kärnvapen av, så ur plutoniumresterna måste Plutonium 239 separeras från Plutonium 240+241+242, som också finns i kärnavfallsresten och denna separering är en mycket komplicerad process.
De fem klassiska kärnvapenmakterna, USA, Ryssland (tidigare Sovjetunionen), Kina, Storbritannien och Frankrike skaffade sig dessa möjligheter innan dagens allomfattande kärnämneskontroll infördes. Dessa länder har särskilda reaktorer som inte lämpar sig för energiproduktion, för att framställa sitt kärnvapenplutonium.
Hur motverka spridning av klyvbart material?
Kärnvapentester genomförs på flera håll i världen. Två sätt att motverka spridning av klyvbart material kan vara (a) inrättandet av multinationella upparbetningsanläggningar vilka kan minska intresset för länder att utveckla egen kapacitet eller (b) karteller som innebär att endast vissa länder får producera kärnkraft, men ska försörja alla. Andra sätt kan vara att införa kraftiga böter och större satsningar på provstopp. Frågan är kontroversiell.
Utöver missbruk av klyvbart material i form av kärnvapenhot, finns också potentiella risker med terrorattacker riktade mot kärnkraftanläggningar, liksom rena olyckor som ett störtande flyplan i ett kärnkraftverk. Den typen av risker är betydligt svårare att skydda sig emot.
Plutoniums påverkan på hälsan
Plutonium är en så kallad transuran, ett ytterst giftligt radioaktivt grundämne som bland annat framställs i kärnreaktorer. Det är en silvervit metall, som om den samlas i benmärgen är extremt cancerframkallande. Dock skadar plutonium människor endast om det kommer in i kroppen. Farligast är det om stoft kommer in i lungorna via inandning. Cancertumörer till följd av plutonium i kroppen har man inte kunnat påvisa hos människor. Eftersom det fanns en medvetenhet om riskerna med plutonium redan på 1940-talet när ämnet började hanteras, har överexponeringar undvikits för dem som arbetat med plutonium.
Säkerhet på svenska kärnkraftverk
Till säkerhetsarbetet vid svenska kärnkraftverk hör att förebygga driftstörningar, motverka att driftstörningar utvecklas till haverier samt att lindra konsekvenserna vid ett eventuellt haveri. Både tekniska och mänskliga faktorer kan medverka till att saker och ting går fel ibland. För att motverka konsekvenserna av detta har kärnkraftverket flera parallella säkerhetssystem. Radioaktiva ämnen får inte komma ut på ett okontrollerat sätt. Reaktorinneslutningen ska hållas intakt också vid ett stort haveri. De villkor som reglerar verksamheten vid de svenska kärnkraftverken sätts upp av Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM. De genomför också regelbundna inspektioner och anger normer och gränsvärden för stråldoser och utsläpp av radioaktivitet. Myndigheten ger också ut föreskrifter om hur arbete med joniserande och icke-joniserande strålning ska skötas.
Fem försvarsnivåer
Kärnkraftverkens säkerhetsarbete för att förhindra tekniska fel, mänskliga fel, okontrollerbara yttre händelser som brand, jordbävningar, blixtnedslag, sabotage med mera, omfattar fem säkerhetsnivåer. De fungerar utifrån samma princip som barriärerna; om en nivå sviktar så upprätthålls säkerheten av en annan.
Av de fem nivåerna är den första förebyggande och omfattar bland annat personalutbildning, kontrollåtgärder och säkerhetsanalyser. Den andra nivån handlar om kontroll över driftstörningar. Tredje nivån omfattar kontroll över haverier, till exempel att kärnbränslet inte blir överhettat. Nivå fyra innebär konsekvenslindring i form av kontroll och begränsning av effekter vid svåra haverier. Den femte och sista nivån avser lindring av konsekvenser vid utsläpp av radioaktiva ämnen till omgivningen. Exempel på detta kan vara att larma och skydda befolkningen.
Svenska reaktorer är byggda så att en eventuell olycka ska få ett långsamt förlopp. Personalen har enligt den så kallade "30-minutersregeln" en halvtimme på sig innan de behöver ingripa. Sådana ingrepp övas regelbundet i simulatorer på ungefär samma sätt som piloter övar.
Ansvar vid ett kärnkrafthaveri
Kärnkraftföretagen ansvarar för allt som finns innanför kraftverksstaketet. I ansvaret ingår att ta anläggningen till ett säkert läge - förhindra radioaktiva utsläpp, att skydda personalen och att informera länsstyrelsen och myndigheter.
Länsstyrelsen i kärnkraftslänen har huvudansvaret för beredskapen utanför kraftverksområdet. Strålsäkerhetsmyndigheten och Myndigheten för Samhällskydd och Beredskap (MSB) har alla olika uppgifter före, under och efter en allvarlig olycka. Vart fjärde år hålls en storövning vid varje kärnkraftverk, där större delen av nämnda myndigheter i beredskapsorganisationen deltar. Övningen brukar omfatta cirka 800 personer.
Boende vid kärnkraftverk
Runt varje kärnkraftverk finns två beredskapszoner. En inre zon med tyfonsystem för utomhuslarm, instrument för att mäta radioaktivitet, välutrustade samlingsplatser och utrustning som kan användas vid utrymningar. Alla hushåll i den inre zonen får jodtabletter och har tillgång till inomhuslarm. Den inre beredskapszonen sträcker sig 0-15 kilometer från kraftverket. Sedan finns en yttre zon upp till 50 kilometer från kraftverket.
Vid kris - hur snabbstoppar man ett kärnkraftverk?
En reaktor stoppas i normalläget genom att styrstavar skjuts in i reaktorhärden. Detta kan ske vid den årliga revisionen när bränsle och annat byts. Styrstavarna används också vid nödlägen, men beroende på omständigheterna kan ytterligare åtgärder behöva sättas in. Om exempelvis vattennivån sjunker i reaktorn så behöver de delar av bränslena som inte täcks av vatten begjutas med vatten från ett nödkylsystem för att undvika överhettning. Fissionsprocesserna i reaktorn är beroende av att det finns vatten i härden. Det betyder att utan vatten i härden så stannar reaktorn. Bränslen utvecklar värme, ungefär på samma sätt som när en avstängd spisplatta behåller värmen en stund efteråt, och den resteffekten måste kylas bort. Det kan ta ett dygn att kyla en reaktor, men bränslet måste fortsätta kylas för att inte härdsmälta ska uppstå.
Den totala kylningstiden beror som så mycket annat på omständigheterna. I normaltillståndet, när man byter bränsle i Sverige en gång om året, sätts de varma bränsleelementen i förvaringsbassänger. Där får de stå i ett år och svalna innan de flyttas till Clab, det centrala mellanlagret för använt kärnbränsle, i Oskarshamn.
Härdsmälta
En så kallad härdsmälta kan uppstå om nödkylsystemet inte fungerar och man inte på annat sätt kan kyla bort resteffekten. Det innebär att bränslena helt eller delvis smälter och att smältan lägger sig på botten av reaktortanken. Reaktortanken är tillverkad av cirka 20 cm tjockt stål, vilket ger ett relativt gott motstånd mot påfrestningarna. Skulle smältan ändå ta sig igenom reaktortanken så hamnar den i reaktorinneslutningen. Reaktorinneslutningen är ett gastätt betonghölje som är ungefär 2 meter tjockt.
En härdsmälta innebär att reaktorn förstörs och blir obrukbar, men det behöver inte innebära att några nämnvärda radioaktiva utsläpp sker till omgivningen.
De reaktorer som byggs idag är försedda med en bassäng under reaktortanken som samlar upp smältan och forslar den till ett rum där smältan kan breda ut sig och därmed ge en stor kylande yta. Därmed elimineras risken att även reaktorinneslutningen skulle kunna brytas igenom.
Hittills har denna teknik bland annat använts vid en anläggning under uppbyggnad i Finland samt vid nya reaktorbyggnationer i Frankrike. Dessa reaktorer är av så kallad Generation III-typ, och har den nya kylningskonstruktionen. Sannolikt kommer liknande konstruktioner att användas vid kommande — planerade - reaktorbyggen.
Vad är det värsta som kan hända?
En olycka eller ett terroristattentat som i sin tur leder till stort utsläpp av radioaktiva ämnen är det värsta scenariot på ett kärnkraftverk. Ett sådant utsläpp kan skada människor, djur och natur. Risken för en allvarlig kärnkraftolycka anses vara liten i Sverige, mot bakgrund av de höga säkerhetskraven. En annan allvarlig händelse är om en härdsmälta skulle uppstå, men svenska kärnkraftreaktorer är konstruerade för att klara en sådan.
Tio frågor & svar om kärnkraft.
forskning.se | Västra järnvägsgatan 3 | Box 1035 | 101 38 Stockholm
tel 08-546 44 000 | fax 08-546 44 192 | red@forskning.se
FORSKNING.SE ÄGS AV:
ENERGIMYNDIGHETEN | FAS | FORMAS | KK-STIFTELSEN | MISTRA | NATURVÅRDSVERKET | RIKSBANKENS JUBILEUMSFOND | VETENSKAPSRÅDET | VINNOVA | VÅRDALSTIFTELSEN
I SAMARBETE MED SVERIGES UNIVERSITET OCH HÖGSKOLOR.
| FAS | FORMAS | KK-STIFTELSEN | MISTRA | NATURVÅRDSVERKET | RIKSBANKENS JUBILEUMSFOND | VETENSKAPSRÅDET | VINNOVA | VÅRDALSTIFTELSENI SAMARBETE MED SVERIGES UNIVERSITET OCH HÖGSKOLOR.
Mattias Öbergs blogg om miljögifter
Bloggar.
Webb-TV.
Missa inte kanalen "Forskningsnyheter" på YouTube