Retorikmodell utvecklar förmågan att våga tala

Kurserna i retorik med våga tala-inriktning finns på grundnivå. Steg för steg, och med hjälp av olika tekniker, får studenterna träna sig att tala inför andra. Pedagogiken går ut på att man går mycket varsamt fram. Till en början kan det handla om att prata två och två i gruppen, till exempel om hur helgen varit, eller om hur man vill att livet ska se ut om tre år.

Talverkstad
- Det är viktigt att acceptera sin talängslan och vänja kroppen vid talsituationen. Under åren är det bara ett fåtal studenter som vi inte lyckats hjälpa, säger Istvan Pusztai.

Som retoriker har de tillgång till helt unika verktyg, menar Istvan Pusztai och Annelie Palm. De retoriska fackuttrycken och benämning av fenomen ger en befriande distans till den upplevda situationen.
- Vi försöker betona för studenterna att det är en laborativ situation, en verkstad, där det är tillåtet att pröva sig fram och experimentera, säger Annelie Palm.

Demokratisk aspekt
Talängslan kan ha uppstått på grund av familjeförhållanden, bakgrund eller upplevelser i skolan. Till Våga tala-kurserna kommer alla möjliga olika människor, från nya studenter till doktorander och forskare. De kommer för att få bukt med sin talängslan, eller för att utveckla sin förmåga att tala inför andra.

Det första som händer på Våga tala-kurserna är att läraren försöker hitta den kritiska punkt som var och en av studenterna har, det vill säga den nivå där man tycker att det börjar bli lite läskigt, men inte ogenomförbart. Därifrån jobbar man sig sedan med små steg framåt, hela tiden i en trygg och hänsynsfull miljö, och hela tiden underbyggt med olika hjälptekniker.

Problematiken kring talängslan rymmer inte minst en demokratisk aspekt, framhåller Annelie Palm.
- Demokrati bygger på allas deltagande och möjlighet till åsiktsyttrande, säger hon. I en församling, vilken som helst, är det oftast inte den som är tystast som har minst att säga.

Södertörnsmodellen för våga tala-pedagogik innehåller några viktiga hörnstenar:

•Skydda talaren. Talaren ska känna sig trygg och därför finns tydliga regler för hur publiken ska bemöta den som pratar. Det är inte ovanligt att talängslan har uppstått av en publiks negativa bemötande. Här ska studenterna slippa sådant. Lyssnandet och att ge respons är viktigt. Den enda som får ge negativ respons är läraren, och då ska kritiken vara konstruktiv, det vill säga fokusera på hur studenten kan utveckla vissa bitar.

•Lärarens ansvar. Det är lärarens ansvar att ge uppgifter som studenten klarar av. Övningarna kan till en början vara mycket lätta. Svårighetsgraden höjs stegvis och inte förrän studenten är redo.

•Att sätta namn på en retorisk detalj. Retoriken erbjuder tankemönster, råd för hur man argumenterar och hur man formar sitt språk. Den kunskapen ger trygghet.

•En sak i taget. Södertörnsmodellen bryter ner talandet i olika beståndsdelar. Ena gången fokuserar man bara på vad som sägs, andra gången exempelvis på mimik eller kroppsspråk. En tredje gång kan övningen handla om att artikulera tydligare och då fokuserar man bara på det - inte på vad som sägs.

•Övning, övning, övning. Praktiska övningar med olika hjälptekniker ger vana och därmed också säkerhet.