Arbetskamrater förbisedd friskfaktor

Trixande med scheman, avlastning av en del arbetsuppgifter, som tunga lyft. Forskaren Åsa Tjulin hittade en hel rad av insatser från arbetskamraters sida för att underlätta för den som varit sjukskriven länge och kommit tillbaka till jobbet. Ibland var dessa insatser långvariga, och ofta var de helt osynliga för chefen.

- Cheferna tycks inte se detta, och själva släpper de taget ganska snabbt när den sjukskrivne är tillbaka på jobbet, säger Åsa Tjulin, som nyligen har disputerat i arbetslivsinriktad rehabilitering.

Hon har undersökt sju arbetsgrupper och gjort drygt 30 intervjuer med personer som kommit tillbaka efter en sjukskrivning, samt deras närmaste arbetskamrater och chefer. De sociala aspekterna av att återgå till arbetslivet är relativt outforskade, säger hon. Mycket har gjorts när det gäller den medicinska och psykologiska sidan av saken, men inte den sociala. Därför har forskningen hittills också missat arbetskamraternas betydelse, och i de rehabiliteringsprogram och -policies som finns är de överhuvudtaget inte med.

- Arbetskamraterna finns heller inte med i kommunikationen kring rehabiliteringen, säger Åsa Tjulin, och det skapar en stor osäkerhet. De är villiga att ta ett ansvar och hjälper ofta till i en mycket stor utsträckning. Men de orkar inte hur länge som helst och de känner sig osäkra på var gränsen bör gå för deras insatser.

Som det är idag skapar hela processen osäkerhet för alla inblandade, är en av hennes slutsatser. Dagens rehabiliteringar är inte heller särskilt uthålliga. Man släpper taget när den anställde är tillbaka och allt verkar fungera utan att planera för hållbarheten i arbetsförmågan för individen men även för arbetsgruppen. Men utan långsiktiga anpassningar i arbetssituationen ökar risken för en förnyad sjukskrivning.