18 månader efter diagnosen är tonåringar som drabbats av cancer mindre nedstämda och oroliga än sina friska kamrater. Två år senare beskriver de både problem och positiva erfarenheter. Elisabet Mattsson har i sin avhandling, som hon lägger fram vid Uppsala universitet den 8 maj, undersökt hur unga reagerar i samband med cancer.
Tonåringar som drabbats av cancer upplever sämre livskvalitet och mer nedstämdhet vid diagnos jämfört med en kontrollgrupp bestående av slumpvis utvalda personer i samma ålder. Särskilt stressande är förstås tiden när man just fått diagnosen. Elisabet Mattssons avhandling, som bygger på telefonintervjuer med friska och cancersjuka tonåringar utifrån samma frågeformulär, visar dock att detta förändras över tid. 12 månader efter diagnos finns ingen skillnad mellan grupperna och 18 månader efter diagnos rapporterar cancergruppen till och med mindre oro och nedstämdhet samt bättre livskvalitet än kontrollgruppen. - Men 18 månader efter diagnos framträder ett annat mönster, då rapporterar 75 procent god eller till och med utmärkt psykosocial funktion, säger Elisabet Mattson.
Två år efter diagnos beskriver tonåringarna både negativa och positiva erfarenheter av cancersjukdomen. Fysiska problem, obehagliga tankar och känslor, känna sig utanför kamratkretsen och svårigheter med skolarbetet är exempel på kvarstående problem. En majoritet av tonåringarna beskriver också positiva erfarenheter av cancersjukdomen, till exempel en mer positiv syn på livet, bättre självförtroende, kunskap och erfarenhet om cancersjukdomar och sjukvård, bättre relationer, nya perspektiv och materiella fördelar.
Hur utvecklar sig då livet på lång sikt för barn och tonåringar som drabbats av cancer? En litteraturgenomgång visar att de som överlevt cancer i de flesta avseenden fungerar lika väl som personer som inte drabbats av cancer i barndomen. Vänskap, sexualitet och relationer till en partner tycks dock vara områden som kan utvecklas problematiskt.
| FAS
