Stärk paren i demensvård

- Om man studerar demenser så måste man ju även prata med de dementa, men det är fortfarande ovanligt att det görs, säger hon. Hon har själv lång yrkeserfarenhet som sjuksköterska, bl.a. inom geriatriken, och har arbetat mycket med dementa.

Utgångspunkten för studien var att studera de äldre parens vardagsliv i hemmet utifrån kriterier som självständighet, värdighet och livskvalitet. Men ganska snart gled fokus i studien över till att handla om parrelationen, helt enkelt för att det blev uppenbart hur viktig den är.

- I de här paren värnade och vårdade båda makarna parrelationen, även den som var dement. Det fanns ett ömsesidigt beroende.

Hon tar som exempel att när en dement make flyttades till ett institutionsboende, så tyckte båda makarna, inte bara den demente, att de förlorade sitt hem. Ett annat exempel är det par där makan satt i rullstol och hade en demenssjuk make. Hon sade: "Den ena har huvet, den andre har bena".

Anhörigvården, dvs. vård som utförs av anhöriga, är mycket stor i Sverige. Den uppskattas till att vara två till tre gånger större än den offentliga vården. Ett vanligt sätt att stödja anhöriga som vårdar sina dementa makar är genom s.k. avlösning. De dementa får i kortare eller längre perioder bo på en institution för att den anhörige ska få vila upp sig.

Ingrid Hellström sätter frågetecken för den här typen av stöd, utifrån resultaten i sin studie. Man borde istället hitta metoder för att stödja båda makarna och själva parrelationen, istället för att skilja dem från varandra, anser hon.

- Tidigare studier har gett en mer negativ bild, och mer betonat belastningen på de anhöriga. Men det finns positiva sidor i parrelationen också, sidor som är underskattade. Som demensvården är organiserad idag fungerar den inte optimalt för att stödja äldre par där den ena är dement. Det borde gå att förbättra.

Ingrid Hellström disputerar den 20 maj. Hennes avhandling heter Exploring ’couplehood’ in dementia, a constructivist theory grounded study.