Ny forskningsrapport visar mer omfattande effekter av klimatförändringen i Arktis än väntat

– De förändringar vi ser är dramatiska. Och de är inga tillfälligheter. Trenderna är entydiga och avviker från mönstren om man jämför med ett längre tidsperspektiv, säger hon.

Arktis är en av de delar på vårt jordklot som värms upp snabbast idag. Mätningar av lufttemperaturen visar att den senaste femårsperioden har varit den varmaste sedan 1880, då mätningarna startade. Andra data, från bland annat trädringar, visar att sommartemperaturerna under de senaste decennierna har varit de högsta på 2000 år. Som en följd har snötäckningen i maj och juni minskat med närmare 20 procent. Vintersäsongen har också blivit nästan två veckor kortare – på bara några decennier. Dessutom har temperaturen i permafrosten ökat med mellan en halv och två grader.

– Det finns inget som tyder på att permafrosten inte kommer att fortsätta tina, säger Margareta Johansson.

– Våra data visar att det är betydligt mer än vad man tidigare har trott. Det finns ungefär dubbelt så mycket kol där som det finns i atmosfären idag, säger Margareta Johansson.
Kolet kommer från växtmaterial som ”djupfrystes” i marken under den senaste istiden. Så länge marken är frusen håller sig kolet stabilt. Men när permafrosten tinar finns en risk att koldioxid och metan, som är en mer än 20 gånger kraftfullare växthusgas än koldioxid, frigörs, vilket skulle kunna förstärka den globala uppvärmningen.

– Men det kan också bli så att den vegetation som kan växa när marken tinar tar upp koldioxiden. Det här vet vi fortfarande väldigt lite om. Med den kunskap vi har idag kan vi inte säkert säga om den tinande tundran blir en sänka eller en källa till växthusgaser i framtiden, säger Margareta Johansson.

Den här typen av effekter, så kallade feedback-effekter, har stor betydelse för hur omfattande den globala uppvärmningen blir i framtiden. Margareta Johansson och hennes kollegor presenterar i sin rapport nio olika feedback-effekter. En av de viktigaste just nu är reduktionen av Arktis albedo. Minskningen av de snö- och istäckta ytorna innebär att mindre solinstrålning reflekteras tillbaka ut i atmosfären. Istället absorberas den, med resultatet att det blir ännu varmare. Arktis har alltså trätt in i ett stadium där Arktis själv förstärker klimatförändringen.

Framtiden ser inte ljusare ut. Klimatmodellerna visar att temperaturen kommer att öka med ytterligare 3 till 7 grader. I Kanada kommer de översta metrarna av permafrosten att tina på ungefär en femtedel av den yta som idag har permafrost. Motsvarande siffra för Alaska är 57 procent. Vintersäsongens längd och snötäckningen i Arktis kommer att fortsätta minska och dess glaciärer kommer troligen att förlora mellan 10 och 30 procent av sin totala massa. Allt detta innan århundradet är slut och med stora konsekvenser för ekosystem, befintlig infrastruktur och människors levnadsvillkor.

Nya beräkningar visar också att havsnivåhöjningen år 2100 kommer att ligga mellan 0,9 och 1,6 meter, det vill säga ungefär dubbelt så högt som FN:s klimatpanel IPCC förutspådde i sin rapport år 2007. Detta till stor del beroende på Arktis snabba isavsmältning. Mellan år 2003 och 2008 stod avsmältningen i Arktis för 40 procent av den globala havsnivåhöjningen.

– Det står klart att stora förändringar väntar. Det är i Arktis allting händer just nu. Och det som händer där påverkar oss alla, säger Margareta Johansson.

Rapporten ”Impacts of climate change on snow, water, ice and permafrost in the Arctic” har sammanställts av närmare 200 polarforskare. Det är den mest omfattande kunskapssammanställningen om Arktis som har presenterats under de senaste sex åren.

Arbetet har organiserats av Arktiska rådets arbetsgrupp för miljöövervakning (Arctic Monitoring and Assessment Program) och rapporten kommer att fungera som underlag till IPCC:s femte rapport, som beräknas vara klar år 2014.

Förutom Margareta Johansson har även Torben Christensen från Lunds universitet deltagit i arbetet.