Enkla medel kan uppnå en social rättvis skola för alla

Att inte identifiera specifika elever och deras behov kan leda till att elever som behöver extra stöd i skolarbetet inte får det som han eller hon har rätt till. Men om man identifierar elever utifrån sina problem riskerar det att bli en status elever får bära med sig hela tiden, vilket i värsta fall kan leda till att alla runt dem fokuserar på det de inte kan.

– Det finns däremot bra sätt att anpassa undervisningen utan att peka ut någon. Ett exempel är från en idrottslektion där alla elever fick välja på att svinga sig som Tarzan över en avgrund eller att använda en ”magisk” kula som gjorde att man kunde passera. Den magiska kulan kom till med tanke på en elev som inte kan leka Tarzan på det sättet men den presenterades som ett val för alla snarare än en insats för en specifik elev.

Kajsa Jerlinder undersöker i sin avhandling hur elever med rörelsehinder kan inkluderas i idrottsundervisningen men problematiken gäller alla ämnen och olika funktionsnedsättningar.

– Det krävs en kombination av riktade åtgärder, omfördelade resurser och ett behov av att identifiera men samtidigt erkänna individen och vara flexibel. Det är inte säkert att en viss elev är den som alltid behöver stöd även om det finns en diagnos.

Kajsa Jerlinder anser att lärarnas attityd till att inkludera alla är a och o om det ska vara möjligt och hennes forskning visar att lärare som har utbildning i hur man anpassar undervisning till en mångfald av förmågor och som har erfarenhet av att ha arbetat med personer med funktionsnedsättning är mer positiva till att inkludera dem i undervisningen än andra. Det finns dessutom en viss trend speciellt bland de yngre lärarna att ha ett mer inkluderande synsätt.

– Det går ofta att anpassa undervisningen med ganska enkla medel. Det som är viktigast och kanske svårast är att få till tänket.

Bakom lärarna måste det finnas stöd på samhällsnivå i form av lagar och styrdokument men också ekonomiska förutsättningar. Målet är att alla ska vara accepterade på individnivå för den de är och ses som en del av klassen på gruppnivå.

– Jag har i en fallstudie fått se ett lyckat exempel: en kille på 10 år med ryggmärgsbråck där alla tycker att han är med. Han har fått extra stöd i form av till exempel en assistent men samtidigt säger lärarna att de inte annars funderar särskilt på honom utan att han är en del av gruppen. Familjen, klasskamraterna och framför allt han själv känner likadant. Han får det stöd han behöver men inkluderas samtidigt på ett naturligt sätt i klassen och i skolan.