Ett uppmärksammat experiment visade tydligt att en grupp av klonade möss hade kortare livslängd än en lika stor grupp normala möss (© Diapix)

Hur säker är kloningstekniken?

Lyckas någon gång på hundra

Av dem kommer de allra flesta att misslyckas med inplanteringen eller avstötas i tidiga spontana aborter. Några utvecklas till foster. Av dem kommer många att drabbas av sena missfall, där man ofta kan se att fostret varit starkt missbildat. Alternativt leda till födslar av döda, missbildade ungar. Av de levande ungar som föds kommer många att ha ovanliga missbildningar eller inre skador. Av hundra inplanterade embryon blir det ungefär fem friska djur.

Sammantaget blir det alltså ett friskt klonat djur från hundra eller tvåhundra ägg som man för in en ny cellkärna i. Siffrorna har varit ungefär desamma för alla de arter forskarna hittills lärt sig klona, och bara förbättrats något när man kunnat finslipa teknikerna.

Varför går det så ofta illa?

I våra celler ligger arvsanlagen skriven med genernas språk i våra DNA-molekyler. Denna information är densamma i alla kroppens celler. Men förutom de rent genetiska budskapen finns en massa tilläggsinformation fastsatt vid generna, som bland annat påverkar vilka av generna som ska användas i de olika cellerna. Tilläggsinformationen består ofta av olika kemiska grupper som fästs vid DNA-molekylerna, och de proteiner dessa lindar sig kring.

Denna tilläggsinformation ser ut på olika sätt i olika celltyper i kroppen. Forskarna tror att den spelar en viktig roll just för att göra våra celler olika, trots att de alla bär samma grundinformation i arvsmassan.

Det betyder att ett normalt befruktat ägg har ett visst mönster av sådana kemikalier fastsatta på sina gener. Men att en cellkärna från exempelvis en hud- eller slemhinnecell har ett helt annat mönster. Då är det inte så konstigt att en cellkärna med ett mönster som är anpassat för exempelvis en hudcells behov har svårt att vägleda en äggcell genom en normal embryoutveckling.

Riskerar klonade människor och djur att dö i förtid?

Ett uppmärksammat experiment visade tydligt att en grupp av klonade möss hade kortare livslängd än en lika stor grupp normala möss. Om det berodde på kloningen eller på en olycklig uppsättning gener hos just den individ som klonades kan vi dock inte veta.

Hur det förhåller sig med andra djur än smågnagare vet vi i skrivande stund ännu mindre om. Det beror på att kloning är en så ny teknik att de flesta klonade djur ännu inte hunnit uppnå sin förväntade livslängd.

Det första klonade däggdjuret – fåret Dolly – dog visserligen knappt sju år gammal, medan får normalt kan leva över tio år. Det berodde dock på att Dolly drabbades av en speciell form av cancer, som orsakas av ett virus, som infekterade och dödade både Dolly och ett icke-klonat får i båset invid. Många andra klonade får och nötkreatur lever i skrivande stund friska medelåldersliv.

Faktum är att forskarna inte ens vet om de ska förvänta sig att klonade djur åldras och dör i förtid. Det har att göra med att man inte vet hur vare sig djurs eller människors åldrande regleras. Styrs åldrandet av någon slags biologisk klocka? Kan det vara så att den klockan nollställs vid normal befruktning, men inte vid kloning? Vi vet inte idag. Vi förstår inte ens hur den biologiska klockan för åldrande ser ut! 

Tidigare var en tanke populär att "klockan" som reglerar åldrande skulle utgöras av kromosomernas ändregioner, telomerer, som skulle kortas av vid varje celldelning för att med tiden ta slut. Den teorin har dock tappat mycket av sitt stöd, bland annat för att man upptäckt att många kroppsceller faktiskt tvärt emot vad teorin kräver förlänger sina telomerer.