Med elevernas lärprocesser i fokus

– Att jag som lärare har goda ämneskunskaperna räcker inte om jag inte kan ha koll på att eleverna når målen. Jag måste skapa en stämning så att de vågar blotta sig inför varandra och inför mig -ett klimat där man får göra fel. Även ett felaktigt svar kan vara bra för ofta finns det en logisk tanke bakom, säger Sven Dahlberg, utvecklingsledare och matematik- och kemilärare på Sven Erikssonsgymnasiet i Borås.

Sven beskriver att det idag, efter fyra år med strukturerade återkommande samtalsgrupper, finns ett annat förhållningssätt hos många lärare som handlar om ansvaret i undervisningen och i klassrummet. Undervisningen genomsyras av ansvaret att se eleverna, inte exkludera någon och med fokus på hur man tror att varje elev bäst lär sig.

Plats för det pedagogiska samtalet

– Genom att läraren lyssnar, visar hur man tar varandra på allvar, fördelar ordet och låter alla komma till tals så kan han eller hon skapa en stämning i klassen där man fokuserar på sakinnehållet och inte på personen som svarar, säger hon.

"Läraren måste ha koll"

– Läraren har en stor roll att lära en att lita på sig själv. När man vet mer vad man kan och vad man har för styrkor så känner man sig mer självsäker. Innan var jag mer osäker. Nu har jag blivit van med att framföra mina åsikter under en diskussion, säger Milly Tran.

De tycker om de metoder som ingår i BFL, med öppna diskussioner och klassrumsbedömning.

– Man är en del av lektionen och fler i klassen som ställer frågor, säger Vicky Assgård

De använder ofta kamratrespons för att bedöma varandras arbeten. Genom att ge "two stars and a wish" får de söka efter styrkor och svagheter i kamraternas arbeten och på så sätt koppla innehållet till målen. Men läraren måste ge dem verktyg i form av olika konkreta metoder.

Robin Van Mulders  tycker att kamratrespons ger en ökad förståelse när läraren har givit konkreta uppgifter som att till exempel leta efter litterära begrepp . 

– Om man själv kan bedöma en annans arbete och se styrkor och svagheter i det, så kan man själv sen se på sitt eget arbete och vad som är bra och dåligt med det, säger han.

"Lär sig äta inte matas"

– Du är ju tvungen att tänka efter och planera. Vad tror jag är bra? Vad finns det som jag kan göra bättre? Du lär dig äta inte matas, säger Robin Van Mulders.

Alexandra Nielsen fyller i:
– Man lär sig att analysera, ett nytt sätt att tänka, man inser att man kan mycket mer. Jag kanske har insett att jag är bra på att tänka kreativa tankar. Jag har lärt mig att lita på mig själv.

Alexandra Nielsen gillar arbetssättet med tillägger att det kan kännas utelämnande ibland.

– Kamratrespons är väldigt bra när det är bra. Läraren ska samla upp och ge kommentarer och skriva upp det vi gjort och det vi missat. Jag kan tycka att det är en jobbig situation när andra läser mina arbeten, inte bara läraren. För det är så personligt. Men jag har vant mig och det ger nya perspektiv, säger hon.

Vicky Assgård håller med om att det får henne att utvecklas.

– Man blir ofta väldigt fast i sitt eget jobb - så fortsätter man göra på sitt eget vis. Om man ser hur andra gör kan man göra på andra sätt och prova själv, säger hon.

Men Vicky Assgård påpekar att det är viktigt att läraren är tydlig med hur man gör kamratbedömning, att det handlar om att bedöma sak och inte person. De beskriver alla fyra hur det nu för dem känns naturligt att be om varandras åsikter när de gör projektarbeten. De ber gärna en kompis läsa vad de skrivit även när inte uppgiften kräver det.
 
Text och foto: Anna Sandström