Natur + kultur= sant?

Kulturen är det som höjer oss från de enklaste och lägsta behoven och drifterna. Men man kan också säga att vi måste barrikadera oss mot naturen som annars nerifrån kryper in i vår värld. Civilisationens företrädare behöver en rustning mot det naturliga, ursprungliga, primitiva, mot drifternas värld, mot som man sa naturfolken.
 
Ordet "socialdarwinism" fanns inte mer än nätt och jämt på Darwins tid och det är mycket osäkert att han skulle ha velat se det. Darwin delade sin tids fördomar men i en förhållandevis mild grad. Till sin natur och sin uppfostran skulle han mer sägas höra hemma inom tidens filantropiska strömningar.

Men att han var omvittnat snäll, en smula tankspridd och blyg är förstås ingen garanti för hans lära. I den märks obönhörligen samhällsandan dit vi strax kommer. Man kunde för den delen vända på perspektivet och tala om "naturmalthusianism", att Darwin flyttade in Thomas Robert Malthus socialteori om hur man skulle kontrollera befolkningsökningen till att gälla naturen.

Det brittiska imperiets uppgift var att sprida civilisation. Så menade i alla fall Djungelbokens författare Rudyard Kipling, som skrev (1899): “Take up the White man´s burden/ Send forth the best ye breed."

Från USA spreds synsättet om de fria marknadskrafternas laissez-faire i förhållande till en mer statsreglerad ekonomi. Konkurrensen gällde på flera plan.

Englands roll som ledande europeisk makt utmanades av Tyskland och Frankrike, Europas roll hotades av Asien och man talade fram mot sekelskiftet ofta om "den gula faran". Kampen mellan nationer och kontinenter tilldrog sig ute i kolonierna. "The scramble for Africa", jakten på Afrika, var en tävling mellan järva stridsmän och man menade sig också kriga mot Afrika mörka okunskap. Socialdarwinismens gav vapen i den imperialistiska svartvita kampen mellan raserna.
 
Socialdarwinismen var också intern social politik. Reportage visade Londons slum eller Manchester om hur människorna där nere levde eländigt och också var eländiga, som av en annan sort.

Vi känner till förhållandena från Charles Dickens värld om fattiga och rika, Friedrich Engels analys av arbetarnas situation i Manchester (1845), Gustave Dorés bilder av Londons slum (1872). Att satsa på det icke utvecklingsdugliga måste hejda förändringen, innebära "kontraselektion". Det var att gå mot naturen, vara ovetenskaplig, därmed också vara obildad.

Också Darwin ( i Descent of man 1871) oroade sig för att "civilisationen" försvagade befolkningens naturliga styrka. Samtidigt som tekniken gav skäl för en långtgående framtidstro växte tanken om en fortgående "degeneration" sig stark. Särskilt tidens liberaler och radikaler ville vända den vinden.

Darwins "Bulldogg", Thomas Henry Huxley satte ner foten och skrev Evolution and Ethics (1893) som betonar att "är" inte behöver betyda "bör", att naturen är en sak och samhället bör vara något annat. Debatten fortsatte.
 
Begreppet gällde också men behöver inte utsträckas till förhållandet mellan könen. För vilka hade kommit längst i utvecklingen, var starkast, klokast och bäst? Kvinnan hade stannat någonstans på vägen, hon klarade sig med mannens hjälp men inte annars. Hennes utveckling kunde beskrivas som "neotenisk", som zoologen Ernst Haeckel förklarade det, inte evolutionärt färdigutvecklad men avpassad för den plats där hon levde.

Och som August Strindberg skrev: "Det är vår tid förbehållet att upptäcka att kvinnan är en halvgången man."
 
Uttrycket "Survival of the fittest" myntades av Herbert Spencer och bör ses mot en delvis annan bakgrund än Darwin. Spencers evolutionism är kosmisk och handlar om en gradvis differentiering och organisering av tillvarons alla aspekter, en framstegs tanke som hade Lamarck och embryologen Karl Ernst von Baers biologi i botten. Spencer såg europén som evolutionens högsta manifestation och kan tillsammans med Haeckel (som vi kan utnämna till Darwins rottweiler) framstå som den urtypiske socialdarwinisten.

Ändå var han inte anhängare av imperialismen. Idéers inflytande handlar oftast inte om helhjärtade anammanden utan om stänk och om flikar. Den historiska verkligheten följer helt enkelt inte våra enklaste scheman.
 
Biologiseringen av politik och samhällsdebatt är onekligen en av 1900-talets mest farofyllda inslag. Mot slutet av 1800-talet skapades begrepp som rashygien och eugenik, det senare myntat av Darwins kusin Francis Galton.

Genom stora befolkningsprogram skulle folkstocken rensas och förbättras. Bekant är liknande ambitioner i Sverige där ett Statens institut för rasbiologi inrättades 1921 och levde fram till 1957. Det tillkom under löften om framsteg, storsvenskhet och förhoppningar om sparad ekonomi.

Ordet "rashygien" lät en gång tilltalande, som en dröm om ett "rent" samhälle, hygieniskt som destillerat vatten, med vackra och starka människor, beredda att offra sig för ideal — men det skulle snart genomsyra den nazistiska statens mördarmaskin.
 
De historiska exemplen är tunga, termerna många. Genetiken uppstod som en följd av återupptäckten av Mendels lagar år 1900. Furst Krapotkin gav ut sin Mutual aid (1902) som ersatte idén om kampen i naturen med organismernas inbördes altruism och hjälpsamhet.

Frågan om människans sociala beteende underordnades i Edward Wilsons Sociobiology (1975) generella biologiska lagar. Diskussionen gick den gången het om Wilsons program att studera de gemensamma grunderna för socialbeteende för alla organismer, inklusive människan.

Sociobiologin som var baserad på myrforskning riktade sig bland annat mot " reduktionismen" — ett annat av slagorden i debatten — i DNA-forskningen. Evolutionen fördes sedan ner på gennivå av Richard Dawkins The selfish gene (1976). Antalet möjliga kombinationer är som synes flerfaldigt. Och det rör sig hela tiden om hur orden snärjer oss, hur vi vill använda dem och om vetenskapen kan befria sanningen.

Men är det inte dumt att sacka utvecklingen genom att satsa mer på de dyrbara fast sämre utrustade i samhället än på de bättre. Skälen för att svara nej på frågan är flera.

Människorna ska ta vara på sin nästa, den svagare har samma värde som den starkare, sådan är humanismens människosyn. Och egenskaper kan bedömas olika. Att bedöma vad som är starkt och svagt är ofta ett fråga om perspektiv. Med andra möjligheter frigörs sidor som annars inte kunnat göras rättvisa.

Och till sist blir vi alla svaga och behöver hjälp. Vår tids moden är för den delen inte heller riskfria. Man kan till exempel fråga om ett nu gångbart ord som "tillväxt" inte har olyckliga effekter som motsvarar vad socialdarwinisternas "framsteg" ledde till.
 
Frågor om tro och vetande handlar alltså inte bara om det. Dagens science wars och debatter om kreationism döljer också olika förhållningssätt till samhället.

Vad gäller historien är den lika sammansatt som samtiden och därför svår att skuldbelägga. Förhoppningsvis lär den oss att natur och samhälle varken ska göras identiska eller sättas som varandras motsatser liksom att gå försiktigt och lyssnande fram. Men mycket tyder nog på att den försiktige Darwin skulle ha blivit bestört om han sett vad hans lära kunde användas till.

Text:  Gunnar Broberg, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.

Texten är först publicerad i katalogen till utställningen Vetenskapelsen