Vem har rätten att bestämma i rovdjurskonflikten?

Olof Liberg, vargforskare SLU.

Under de senaste decennierna har vi trots dessa konflikter sett en märklig come back för många rovdjursarter. Särskilt påtaglig har denna utveckling varit i Europa och Nordamerika, där arter som varg, lo, björn och puma alla har visat ökande stammar och återetablering av gamla fästen.

Orsaken till denna utveckling har varit en total omsvängning av samhällets syn på naturen, från något som måste tuktas och besegras, till något vi måste vara rädda om.
Under en förhållandevis kort tid ändrades rovdjurspolicyn i många länder från skottpengar till totalt skydd. Men detta har skapat en ny konflikt, inte mellan människa och rovdjur, utan en konflikt som skär tvärs igenom befolkningarna.

Befolkningsmajoriteten, inte bara i Sverige utan praktiskt taget hela västvärlden, vill inte bara skydda rovdjuren, utan helst också ha mer av dem, men det finns segment av befolkningen som är av rakt motsatt uppfattning. Dessa människor finns främst på landsbygden, i de områden där rovdjuren lever. Här i Skandinavien är det fårägare, fäbodbrukare, samer och jägare m.fl. En stor del av dessa (dock inte alla) upplever att det är de som tvingas betala hela priset för en utveckling som påtvingats dem av människor som själva helt slipper denna kostnad.

Som rovdjursforskare lever jag med denna konflikt inpå livet varje dag. Jag kommer i några bloggar framöver att utveckla olika aspekter av denna konflikt, men lämnar dagens blogg med detta demokratiska dilemma: Har en majoritet som inte själv lever med problemen rätt att påtvinga den berörda minoriteten en kostnad som inte delas jämlikt, eller har denna minoritet ensam rätten avgöra om vi kan behålla livskraftiga stammar av frilevande stora rovdjur eller ej?