Vad vargfrågan behöver är inte konflikt, utan kompromissvilja

Olof Liberg, vargforskare SLU.

En fråga som jag aldrig fått, men som är väl så intressant är, vad det är hos vargen som gör att så många människor är nästan fanatiskt förtjusta i den och engagerar sig i dess öde på ett sätt som ingen annan djurart får sig förunnat. Varken björn eller lo får bråkdelen av det positiva intresse som vargen får, för att inte tala om den nästan helt bortglömda järven. Jag har inget bra svar på den frågan heller, men den är roligare att fundera över därför att man då får reflektera över vargens positiva sidor i stället för de negativa.

Vargen är ju som nästan alla vilda djur mycket vacker, och som ett stort rovdjur är den imponerande och karismatisk. Men åtminstone jag tycker att kattdjuren är avsevärt vackrare och elegantare, och vad gäller karisma och mäktighet står vargen långt efter de största kattdjuren, tiger och lejon, och egentligen även de stora björnarna, isbjörn och även vår egen brunbjörn. Nu kan ju anledningen till att de stora kattdjuren inte väcker samma engagemang här vara att de lever så långt borta, men vår mäktiga björn kan inte heller ta upp kampen, trots att vi har den inpå oss.

Kanske en del av förklaringen i stället ligger i vargens utvecklade sociala liv som ju faktiskt påminner om vårt eget. Den är monogam och lever i ett livslångt förhållande (vi har faktiskt helt nyligen för första gången registrerat en skilsmässa hos ett par av våra vargar som inte berodde på att den ena partnern dog) och båda föräldrarna hjälper till med försörjning och uppfostran av avkomman, som dessutom kan stanna ganska länge i familjen, och då hjälpa till med matning och vaktning av yngre syskon. Och även om det funnits en del överdrivna uppfattningar om komplexiteten i vargen sociala liv, så är det på många sätt unikt bland vilda däggdjur.

Men jag har ändå lite svårt att tro att denna ganska intellektuella aspekt är en tillräcklig förklaring för det enorma känsloengagemang vargen väcker. Kanske ligger det i stället i graden av hot; vargen har en svag ställning och behöver helt enkelt många försvarare. Men det gör ju för all del många andra arter också i vår närhet, utan att få samma engagemang, såsom vitryggig hackspett och fjällräv.

Men en sak skiljer vargen från de flesta andra hotade arter, nämligen den skoningslösa och vettlöst grymma förföljelse och behandling den utsatts för i århundraden. Det kanske finns ett inslag av dåligt samvete, eller behov av att försvara den förföljde, hos nutida vargvänner. Att det då fortfarande finns ett starkt varghat i vissa kretsar kanske bara triggar vargvännerna ännu mer. Som någon skrev i en kommentar, ju hårdare man drar in en skruv, ju hårdare blir motståndet.

Kanske den polarisering som finns i "vargfrågan" göder sig själv och vi får en eskalering, en slags stegrande konfliktspiral med ökande hat på ena sidan, som framkallar mer hängivenhet på den andra, som provocerar fram ännu mera hat, och så vidare. Om det är så är jag rädd att vargen återigen blir den store förloraren. Vad "vargfrågan" behöver är inte mer av konflikt, utan mer av saklighet, sans och kompromissvilja.