Smittskyddsbestämmelserna försvårar för vargen

Olof Liberg, vargforskare SLU.

Annars sitter jag just nu och brottas med en utredning om hur vi ska få in nytt genetiskt material till vår isolerade och inavlade vargstam. Eftersom vargetableringar i princip inte tillåts i renskötselområdet är det naturliga inflödet från våra grannar i öster nästan totalt strypt. Det enklaste sättet att lösa problemet på är att hämta vilda vargar från lämplig givarpopulation, och släppa dem här hos oss. Enkelt kan det tyckas, men icke. Eftersom vi vill ha vargar som är välanpassade till vår miljö, bör de tas från den population som våra nuvarande vargar kommer från, nämligen den finsk-ryska. Även baltiska och nordpolska vargar tillhör samma population.

Vi har emellertid stött på ett stort problem i form av våra smittskyddsbestämmelser. Inget av de tänkbara givarländerna är rabiesfritt. Det innebär att vargar som ska införas från dessa länder måste sitta i karantän i sex månader. Frågan är om det är etiskt/djurskyddsmässigt försvarbart att stoppa in vildfångade vargar i ett hägn under så lång tid. Många varnar också för att de kan bli vana vid människor och därmed farliga. Vi hade hoppats att åtminstone de vargar som spontant tagit sig in i norra Sverige från Finland eller Ryssland, och som vi av erfarenhet vet har liten chans att överleva länge nog för att själva ta sig ned till vår behövande vargstam i Mellansverige, kunde flyttas utan att sitta i karantän. Men det gick inte, de måste också in i karantän.

Vi föreslog då att vi söver sådana vargar, tar prover och vaccinerar dem, förser dem med radiosändare, släpper dem o låter dem gå i sex månader under övervakning som ett slags fri-karantän i Norrland, innan vi söver dem igen och flyttar ned dem, om de då är friska och vaccinet har "tagit". Men se, det gick inte heller. Om vi söver dem i syfte att senare flytta ned dem så måste de in i karantän direkt. Däremot får de gärna själva ta sig ned till vår population om de klarar det på egna ben, även om vi, genom våra DNA-analyser av deras spillning, vet att de är invandrare och därmed potentiella smittkällor.

Detta förefaller ju något inkonsekvent. Om vår främsta prioritet vore att skydda Sverige mot rabies, inte att skydda tjänstemän mot anklagelser för fel, borde givetvis varje varg som identifierats komma österifrån omedelbart infångas och stoppas i karantän eller prompt avlivas. Ja, om vi ville vara på riktigt säkra sidan borde nog alla vargar som påträffas i norra Sverige avlivas direkt, utan någon fördröjande DNA-analys. Sett i det perspektivet är ju det nuvarande "förbudet" mot varg i renskötselområdet alldeles utmärkt, som en buffertzon mot det farliga Finland. Ungefär som de "tsetse-korridorer" som finns i delar av Afrika mellan tsetse-infekterade områden och tsetse-fria områden. I dessa korridorer opererar konstant anställda skyttar som skjuter allt vilt som kan bära smittan.

I ljuset av den senaste debatten om den farliga dvärgbandmasken, som också finns i Finland, framstår ju detta som ännu bättre. Om det nu inte hade varit för alla de rävar, mårdar, mårdhundar, grävlingar m.fl. som fullständigt okontrollerat korsar gränsen i avsevärt högre frekvens än vargar, och skulle fortsätta med det, trots att de också kan bära både rabies och dvärgbandmask.

Vårt senaste bud i vargflyttningsfrågan är f.ö. att flytta Norrlands-modellen till Finland, dvs. söva, vaccinera och radiomärka vargar i Finland och sedan släppa dem och låta dem gå där i sex månader, och sedan flytta dem till oss om de då fortfarande är friska. Vi vet ännu inte hur ansvariga myndigheter ställer sig till den lösningen. Om inte heller detta går, återstår bara att sätta in veckogamla valpar utifrån till svenska lyor och låta föräldrarna adoptera dem (vi vet från försök i stor skala i USA att detta går bra).  Dock får vi inte ta valpar direkt från finska eller ryska lyor, karantänskravet gäller även dem. Vi måste etablera avelspar i svenska djurparker, varifrån vi sen kan ta valpar. Omständligt och tidsödande.

Om någon frågar varför vi inte inseminerar svenska vargtikar, är svaret att detta är ännu mera omständligt och dessutom tveksamt ur djurskyddsskäl. Den mottagande tiken måste hållas i hägn flera veckor, och sövas om flera gånger med täta mellanrum, och sannolikheten att hon befruktas är ändå bara 50 %.

I en kommande blogg tänkte jag ta upp den redan omnämnda dvärgbandmasken, vars farlighet kommit att bli ett av vargmotståndarnas främsta vapen i sin kamp för ett vargfritt Sverige.