Ibland måste vi få agera som samhällsmedborgare

Olof Liberg, vargforskare SLU.

Med vargvännerna är det tvärtom. Vi får lika mycket ovett från denna sida, men här är ett vanligt inslag i kritiken att vi lämnat vår fackmässiga forskarroll och intar samhälleliga eller "psykosociala" positioner. Egentligen är detta lite märkligt. I andra sammanhang uppmanas och uppmuntras forskare att delta i samhällsdebatten, där de anses kunna ge viktiga bidrag genom sin sakkunskap. Men alltså inte här.

Det viktiga som jag ser det är att man inte påverkas av något samhälleligt engagemang i sin forskning. När vi samlar data och analyserar omfattningen av illegal jakt, eller dynamiken varg-älg, eller effekterna av inavel i vår vargstam ska vi givetvis inte kasta några snedblickar mot samhället och fråga oss vad våra resultat kan få för politiska eller andra effekter utanför forskningen. Men när sedan våra forskningsresultat ska tillämpas i praktiskt politik, då anser jag att vi är fria att agera som samhällsmedborgare.

Att jag och vissa genetiker ger olika rekommendationer vad gäller förvaltningen av vår vargstam beror inte på att vi är oeniga om biologiska fakta, men vi tolkar både data och teori olika. Det finns nämligen en hel del tolkningsutrymme här. När dessa genetiker anser att vi måste ha flera tusen vargar i Sverige så utgår de ifrån att vi ska göra oss så oberoende av omgivningen som möjligt.

Vi får inte lita på att andra länder också för en ansvarig rovdjurspolitik utifrån sina förutsättningar. De vill ha både livrem och hängslen. Men jag gör tolkningen att med en sådan rovdjurspolitik skulle förtroendet för denna hos stora delar av glesbygdsbefolkningen raseras, vilket verkligen kunde hota vår vargstam. I stället litar jag på att våra grannländer i öster, åtminstone för det närmsta decenniet, kommer att ha tillräckligt mycket varg för att vi genom ett genetiskt utbyte med dem kan klara att nå en s.k. gynnsam bevarandestatus — utan att vi behöver dramatiskt öka vår egen stam. På sikt hoppas emellertid också jag att vi gradvis kan höja målen för vår vargstam, men inte för att det är nödvändigt ur bevarandeskäl (så länge vi har ett tillräckligt genetiskt utbyte), utan för att det gör vår natur rikare.  

Avslutningsvis ett par ord om den illegala jakten. En effekt som man hoppats på med den införda licensjakten var ju att den illegala jakten skulle minska. För några veckor kom BRÅ med en rapport att den illegala jakten ökat i stället, vilken fått visst utrymme även i valdebatten. Men dataunderlaget visade sig vara att antalet anmälda misstänkta fall av illegal jakt på varg hade ökat, inte antalet verifierade fall. Vanligtvis brukar BRÅ och andra vara noga med att påpeka att antalet anmälningar inte nödvändigtvis behöver betyda att antalet brott ökat.

Men här kom ingen sådan reservation trots att den verkligen hade varit befogad.
Med den uppmärksamhet vargen fått efter licensjakten vore det inte underligt om även en sådan sak som anmälningar om misstänkta tjuvjakter ökar. Kanske kan det till och med vara så att människor som tidigare hållit tyst med olagliga saker de känt till nu blivit mer obenägna att tolerera dessa. I vilket fall som helst ser vi ingen tendens till ökad illegal jakt ännu hos våra radiomärkta vargar.