Patent ska ge forskningsro

Cecilia Hägerhäll var först inte intresserad av kommersialisering i någon form. Sedan insåg hon att den tid hon brukat lägga på att söka anslag lika gärna kunde läggas på att söka patent. Inkomsterna från patentet kan sedan finansiera den grundforskning hon helst vill hålla på med. Därför planerar hon och två kollegor att starta en stiftelse inriktad på att stödja deras typ av biokemisk forskning.
 
Det fynd de tar patent på är hemligt tills patentansökan är klar. Men så mycket kan sägas som att det handlar om probiotika, nyttiga mikroorganismer som kan skydda mot benskörhet. Om bakterierna håller vad de lovar är den möjliga marknaden enorm, nu när en hel generation 40-talister går in i riskzonen för höftfrakturer och andra benbrott.
 
Att Cecilia Hägerhäll gjort detta fynd har inte alls med hennes egentliga forskning att göra, utan har sin bakgrund i en bröstcancer hon drabbades av för ett par år sedan. Den tuffa cancerbehandlingen slog ut hennes kropps förmåga att producera östrogen, och östrogenbrist är känt för att öka risken för benskörhet.

— Därför äter jag själv min produkt. Men den är lite knölig att framställa, så jag ser fram emot den dag den finns att köpa i affären, säger hon. Intresset från industrin är redan stort: det har redan varit företagsfolk på besök för att fiska efter information.

Skälet till att Cecilia Hägerhäll en gång valde naturvetenskap är lite ovanligt: det var inte att naturvetenskap låg henne varmast om hjärtat, utan snarare att det inte gjorde det.
 
— Jag har alltid läst mycket skönlitteratur och historia. Men tänkte att om jag nu skulle lägga energi och studiemedel på en utbildning, så skulle det inte vara något som jag ändå ägnade mig åt, förklarar hon.
 
Att studera i Lund var hon inställd på redan i skolan. Däremot hade hon aldrig tänkt bli forskare, allra minst inom proteinkomplexen i mitokondriernas andningskedja.
 
— Jag hörde en doktorand tala om detta medan jag var student, och tyckte synd om honom. "Vilken miss, att ägna fyrafem år av sitt liv åt något så urtrist", tänkte jag. Och sedan kom just detta att bli mitt avhandlingsämne...

 Mitokondrierna är små enheter inuti cellerna, ofta kallade för cellens kraftverk. Genom sin så kallade andningskedja omvandlar de blodsockret till den energi vi behöver för allt vi gör.

Att förstå strukturen hos proteinkomplexen i mitokondriernas membran är av stort medicinskt intresse. Mitokondrierna har visat sig spela en viktig roll i många sammanhang — vid neurologiska sjukdomar som Alzheimers och Parkinsons, vid cancer och även vid vanligt åldrande.
 
Cecilia Hägerhälls mitokondrieforskning har nu tagit fart igen efter hennes sjukdom. Nedgången då kan ha bidragit till att hon bara fick 3 rankingpoäng av 7 möjliga av den externa kommitté som förra året utvärderade forskningen vid Kemiska institutionen. Hon var dock inte den enda kvinnan med en sådan placering. För även om institutionens anställda inte själva ansåg att de kvinnliga forskarna vid Kemicum var sämre än de manliga, så gav utvärderingen ett sådant resultat. Medelvärdet för männen låg på 4.6, medan kvinnorna bara låg på 2.9.
 
Kunde det verkligen stämma? undrade Cecilia Hägerhäll och kollegan Viveka Alfredsson, och beslöt sig för att titta närmare på saken.
 
Utvärderarna hade tittat på forskarnas publikationslistor, CV och forskningsplaner samt haft personliga möten med var och en. Paret Hägerhäll-Alfredsson tittade för sin del på "h-index", ett helt objektivt mått som kombinerar antalet publikationer och antalet citeringar.

 — Vi fann en klar könsskillnad bland de yngre forskare som hade lågt h-index, alltså ganska få publikationer. Där fick merparten av männen en rankning på 4 eller högre medan merparten av kvinnorna rankades mycket lägre, säger Cecilia Hägerhäll.
 
Hon tycker sig se ett exempel på det omtalade "glastaket", det osynliga hinder som hejdar kvinnor från att nå toppen.
 
Någon medveten diskriminering tror hon inte det handlar om. Mekanismerna tar sig mer subtila och omedvetna uttryck, kanske t.ex. genom att kvinnor är sämre på att framhålla sitt eget värde, och att manliga forskare har lättare att se varandras goda egenskaper.

— Den akademiska processen bygger på att en äldre forskare måste uppfatta en yngre kollega som lovande. Där tror jag det sker en sållning. Yngre män ses ofta som lovande, medan yngre kvinnor ses som trevliga kollegor, bra lärar- och studierektorsämnen och så vidare — men inte lika gärna som lovande forskare, menar Cecilia Hägerhäll.

Hon ser inte mått som h-index som hela lösningen. Men de kan fungera som en kontroll: om en utvärderare vill ranka forskaren X högre än hans bibliometriska placering (publiceringar m.m.) egentligen motiverar, så bör det ges goda skäl till detta.

 Sin knappa fritid ägnar Cecilia Hägerhäll ibland åt släktforskning, där hon bl.a. hittat en anfader som var ryttmästare och deltog vid tåget över Bält. Hon har också studerat dansk-svenska fiskarfamiljer från 1600-talet och letat efter resandefolk i släkten hos en väninna som skälldes för tattarunge som liten. (Det fanns en resande tre generationer bakåt, men det var också allt).

Själv reser hon också gärna, i ordets vanliga betydelse. Före doktorandstudierna 1989 hade hon ett halvår ledigt, då hon egentligen tänkt sig till Sydamerika men kom att hamna i först Pakistan och sedan Afghanistan. Hon lärde bland annat känna krigsherren Malik Sarin och följde med hans grupp över bergen till Jalalabad när ryssarna just hade lämnat Afghanistan. Att komma till dessa avlägsna bergsbyar beskriver hon som en tidsresa: det var som att kastas tillbaka till 1200-talet.
 
— Burka är ett hemskt plagg för dem som alltid tvingas bära den. Men för mig var den mycket praktisk när jag tog mig fram och tillbaka över gränsen till Pakistan. Ingen kunde ju se vem jag var, säger hon.
 
En annan fritidssyssla är att renovera den gamla bostaden i Vallkärratorn. Huset har personlighet och charm, men också en hel del skavanker. Där finns arbete nog för många år framåt, precis som när det gäller mitokondriernas andningskedja. Och det verkar Cecilia Hägerhäll trivas bra med.
 
Text: Ingela Björck

Foto: Kennet Ruona

Artikeln är publicerad i LUM Lunds universitets magasin nr 6/2008