Med ESS och Max IV i sikte

Sven Lidin (Foto: Kristina Lindgärde)

— Svenska forskare får inte större chans att experimentera vid ESS, bara för att anläggningen ligger i Lund. Konkurrensen om stråltid blir knivskarp och vem som får tid utgår helt från vem som har de bästa projekten, understryker han.

Men, tillägger han, det behövs också forskare "på golvet", forskare som på olika sätt kan förtesta och förbereda experimenten. Ibland går mätningarna att göra direkt, men ofta kräver de förberedelser vid lokala laboratorier. Situationen ger svenska forskare en unik möjlighet att delta i spännande arbeten.

— Man kan jämföra med en motsvarande forskningsanläggning i Grenoble i Frankrike, ESRF, som är Europas största anläggning för produktion av synkrotronljus. Måhända har Frankrike fått fler franska toppforskare inom området tack vare ESRF, men framförallt har den påverkat fransk forskning i en viss riktning, konstaterar han.

Redan nu vill han locka hit intressanta personer som förmår bygga upp en stark vetenskaplig miljö kring ESS. Idag står det ganska skralt till med den svenska neutronkompetensen, enligt Sven Lidin. I Danmark, exempelvis, är den betydligt bättre.
Han vill också få igång en diskussion om vad vi egentligen vill ta reda på. Den är framförallt relevant för Max IV som blir klar några år före ESS och inte är lika unik som ESS.

— Medan ESS är något fullständigt nytt, blir MAX IV en av flera utomordentliga synkrotonsljuskällor. I det perspektivet är det viktigt att fokusera på vad man vill undersöka. Sådana slutsatser kan påverka hur man bygger anläggningen. Det är lätt att tro att allt handlar om att få till en så hög prestanda som möjligt, men hög prestanda ger inte alltid bättre resultat. Allt hänger på vad man vill veta, klargör Sven Lidin.

För att få fart på diskussionen har han ambitionen att samla Sveriges materialforskare och träffa dem med jämna mellanrum. Idag finns de oftast utspridda i alla möjliga olika forskargrupper. Vidare hoppas han på en ny, gränsöverskridande masterskurs inom materialvetenskaper. När studenter från olika bakgrund och utbildningar träffas och pluggar ihop, ökar chansen till kreativt nytänk, är tanken. Den allmänna kompetenshöjningen förväntas leda till fler exjobb och doktorsavhandlingar inom materialvetenskaper framöver. Även om forskning oftast handlar om nålspetsfördjupning är Sven Lidin den siste att grotta ner sig i detaljer,  Han intar hellre ett helikopterperspektiv och talar engagerat om risker och möjligheter. Men när det kommer till ämnet termoelektricitet ikläder han sig den mer traditionella forskarrollen. Tillsammans med bland andra Heiner Linke, professor i nanovetenskap, undersöker han här hur spillvärme kan omvandlas till elektricitet.

Sven Lidin växte upp i Lackalänga i Skåne, disputerade i oorganisk kemi i Lund 1990 och blev professor i Stockholm 1996. På senare år brukar hans namn omgärdas med benämningen "Sveriges främsta kemist", ett epitet han dock inte tar på något större allvar. 

— Sådana där jämförelser är meningslösa. Jag gör ett bra jobb, men det är det många som gör här i landet, säger han på trygg skånska.

Maj 2010. Text: Kristina Lindgärde
Finns även på lu.se