Prenumerera
Registrera dig för vårt nyhetsbrev gratis.
Tror du atmosfären i butiker påverkar dina inköp?

Ja, ofta
 
     
 272
Ibland
 
     
 61
Nej, inte alls
 
     
 24
Vet inte
 
     
 25

Totalt antal röster: 382
Visa tidigare frågor
Läs om vad som får oss att handla mer i butikerna, i en artikel från forskning.se.
Skicka vykort
Vykort
2009-12-23
Ann-Christin Cederborg
Ett barn som kommer ensam som flykting till Sverige får i ett samtal med tolk och handläggare berätta sin historia. Hur dessa barn blir bemötta och förstådda kan ha betydelse för om de får stanna. Därför är det viktigt hur frågorna formuleras och om översättningen är korrekt. Så är inte alltid fallet, visar ny forskning. 
Ann-Christin Cederborg är professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet. Hon är akademisk psykolog och psykoterapeut och kommer från Linköpings universitet, där hon var lektor och docent. Under hela sitt yrkesliv har hon intresserat sig för utsatta barn.

— Jag hade tidigare arbetat med hur man lyssnar på barn, som varit inblandade i brott, och hur deras information uppfattas inom rättsväsendet, berättar hon.

Antalet flyktingbarn som kommer ensamma ökade i Sverige i slutet av 1990-talet.  I början av 2000-talet fick Ann-Christin Cederborg uppdraget från Europeiska flyktingfonden att utbilda några av Migrationsverkets handläggare i utvecklingspsykologi och bemötandetekniker, så att berättelserna handläggarna fick höra av dessa flyktingar skulle bli så utförliga som möjligt.

Tidigare hade Ann-Christin Cederborg utbildat poliser och socialsekreterare i samma ämne.

— Det är skillnad mellan utredningsteknik och behandlingsteknik. I en utredning ska intervjuaren inte lägga sig i berättelsen, eller kommentera den, utan vara mer neutral. Det gäller att ta emot och följa det som barnet berättar, förklarar hon.

Nu ville hon ta reda på hur dessa barn bemöttes och behandlades. Kontakterna på Migrationsverket gjorde att Ann-Christin Cederborg på förfrågan fick tillgång till bandade intervjuer med ensamkommande flyktingbarn, och via FAS kunde studien finansieras och en doktorand anställas, Olga Keselman, som talar svenska, ryska och engelska flytande.

Totalt fick de ta del av 26 fall med ensamkommande flyktingbarn från rysktalande länder, som Ryssland, Vitryssland, Uzbekistan, Kirgisistan, Tadjikistan och Ukraina, i allt som allt 50 timmars samtal.

Alla intervjuer skrevs ut av Olga Keselman, både handläggarens fråga, tolkens översättning och barnets svar, och sedan hur svaret fördes tillbaka till handläggaren. Dessutom fick forskarna tillgång till barnens akter, när ett beslut om uppehållstillstånd var fattat. Hela materialet var anonymt och kom från olika delar av Sverige.

— Det fanns lite forskning om samspelet mellan handläggare, tolk och barn. Vi ville ta reda på hur berättelserna skapas och vad som händer i dialogen. Hur ser interaktionen ut, vilka frågor ställs, hur överförs de och hur svarar barnen.

Barnens medelålder var 16 år — sex flickor och 20 pojkar. De flesta hade traumatiska upplevelser bakom sig, som övergrepp, misshandel och hemlöshet, och de led av olika problem, som sömnlöshet, huvudvärk och koncentrationssvårigheter.

Några hade släktingar i Sverige, andra kom ensamma och var övergivna av föräldrarna, ibland var föräldrarna döda. De hade smugglats till Sverige och hittat fram till polis och Migrationsverket. 

I studien analyserades materialet på fyra olika sätt. Ett sätt handlade om vilka möjligheter barnen hade att berätta om sina asylskäl. Var frågorna de fick öppna eller fokuserade?

Materialet visade att handläggarna oftast ställde fokuserade frågor, där det kunde finnas två val, som ja eller nej. Översättningen var korrekt i tre fjärdedelar av fallen när det gällde öppna frågor, men bara i 69 procent av fallen när frågan var fokuserad. Var tredje fråga ändrades av tolken vid översättningen.

— Genom att få fokuserade frågor i stället för öppna, blev det svårare för barnet att svara fritt och berätta om sina erfarenheter. När beslut ska fattas om möjligt asylskäl gäller det ju att få så korrekt information som möjligt, säger Ann-Christin Cederborg. 

Forskningen om hur barn berättar om brott och om hur polisen gör för att få barn att berätta om brott de varit med om, visar att öppna frågor ger bättre och mer informativa svar och ökar sannolikheten för att de återges korrekt . 

Många tolkar ändrade format och innehåll i frågor och svar, och det gav dem stort inflytande över asylprocessen. Ibland var frågorna ledande. Till exempel frågade man om det tog lång tid för barnet att ta sig till Sverige i stället för att fråga hur lång tid det tog.

Vid intervjun kan det finnas upp till fyra vuxna närvarande, som god man, juridiskt ombud, tolk och handläggare. Det är en svår situation för ett barn. Enligt FN:s barnkonvention ska barn vara delaktiga i ärenden som berör dem och det betyder bland annat att de ska få översatt allt som sägs i intervjusituationen, något som inte alltid skedde.

Ann-Christin Cederborg anser att handläggare borde utbildas i rätt bemötande och i att ställa öppna frågor. Det skulle ge bättre underlag för beslut.

Den andra analysen undersökte vad barnen berättade om sin situation och sina asylskäl och hur frågorna översattes.

Handläggaren kan fråga: hur kom du hit — och tolken översätter: kom du med båt?

Den ena frågan är öppen, den andra ger ett förslag och påverkar därmed.

— Det är viktigt att synliggöra för handläggare att de kanske måste instruera tolken när frågan översätts så att det blir en öppen fråga. Det kan finnas olika språkbruk och olika kulturer, som gör att frågorna påverkas och får andra valörer. Här måste handläggarna samarbeta bättre med tolken för att öka kvalitén på intervjuerna.

I samtalen var barnen informativa och aktiva deltagare. De ville gärna berätta sin historia. Men de var mera svepande och ovilliga i sina svar när det gällde frågor om hur de tog sig hit, om ålder, bakgrund och information om föräldrar eller vårdnadshavare.

Den tredje analysen undersökte i en närstudie fyra fall då tolken samtalade med barnet utan att översätta detta samtal, så kallad sidosekvens.

— I sidosekvenserna kunde barnets berättelse påverkas. Tolken kunde säga "så får du inte göra" eller talade om att "så här kan du säga". Någon säger "det där behöver du inte veta", när barnet ber om en översättning av något som till exempel handläggaren sagt. Ibland kunde det bli konfrontationer mellan de inblandade.  

Ann-Christina Cederborg förklarar att syftet inte är att kritisera utan att synliggöra vad som kan hända.

— Både tolk och handläggare har en komplex arbetsuppgift och vi vill visa de dilemman som kan uppstå när man lyssnar på barn med en svår barndom. De inblandade blir påverkade, och det styr frågorna, förklarar hon.

Har tolken en egen agenda påverkas barnets berättelse och det bör man vara uppmärksam på. Både tolkar och handläggare bör utveckla sin kunskap kring barn som kommer ensamma och deras bakgrund. Exemplen i studien visar att det behövs.

Den fjärde analysen undersökte om barnet uppfattade att det fanns ett förtroende eller om det blir ifrågasatt och hur detta påverkar berättelsen.

— Det gäller att förstå att anklagelser och påhopp kan skapa en problematisk arbetsallians. Det är viktigt att skapa förtroende för att få barnet att berätta. Förtroende är en faktor som kan påverka hela utfallet av samtalet.

En reprimand kan göra att barnet känner sig misstrott och risken ökar att det svarar med samma mynt. Polisens agerande vid förhör av ungdomar ger samma resultat. Anklagelser hjälper inte.

— Jag har forskat i 20 år på bedömande och behandlande samtal och om vuxnas interaktion med barn. Ett samtal med tolk och barn inblandade gör det extra svårt. Tolken har en problematisk roll här. Hur uppfattar han eller hon sin roll i förhållande till handläggaren? Det måste klaras ut.

Trots barnens svåra upplevelser berättade de öppet och otvunget. De kan kallas agenter för sin egen sak, tycker Ann-Christin Cederborg.

— De är med och påverkar och har strategier och använder dem. Trots att de berättar om svåra och känsliga saker ska de också förstå sig på vår byråkrati och vad som förväntas av dem.

Handläggare, men också tolkar, behöver utbildning i bedömande samtal. Det är viktigt att tolken översätter så exakt som möjligt och att man strävar efter öppna frågor.

— En enkel grundregel är att inte prata med barnet vid sidan om eller ha uppfattningar om det som pågår. Det är viktigt att barnen får respekt och inte konfronteras med sina upplevelser. Det har betydelse för utfallet.

Ett spännande projekt i framtiden skulle kunna vara att ta reda på hur barnen som fick stanna i Sverige klarar sig i det svenska samhället. För flera fick stanna. Nio pojkar och två flickor fick stanna, av humanitära skäl eller synnerligen ömmande omständigheter. Nio pojkar och fyra flickor fick inte uppehållstillstånd utan blev skickade tillbaka. Två fick tillfälligt uppehållstillstånd.

Text och foto: Eva Ekelöf

Intervjun är först publicerad på Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS, hemsidalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster
 

forskning.se | Västra järnvägsgatan 3 |  Box 1035 |  101 38 Stockholm
tel 08-546 44 000 | fax 08-546 44 192 | red@forskning.se
FORSKNING.SE ÄGS AV:
För att se denna animering behöver du Flash 8 i din dator. Ladda hem Flashlänk till annan webbplats
Tema Hjärna och lärande
Mattias Öbergs blogg om miljögifter
Mattias Öbergs blogg om miljögifter

Samverkan i verkligheten


2012-02-06
Cirka 70 toxikoIoger arbetar idag på AstraZenecas...
Läs mer
Webb-TV.
Missa inte kanalen "Forskningsnyheter" på YouTube