Ofta börjar det med en idé eller ett problem. I mitt fall var det något jag själv undrade över, men så är det inte för alla. Idén kan komma från andra forskare på universitetet, eller också kan den ha fötts ute i samhället, kanske hos en yrkesgrupp eller hos några politiker. Forskning kan också vara beställd av en myndighet eller ett större företag.
Det första jag gör är att ta reda på vilken forskning som redan finns kring det här. Jag pratar med andra forskare, läser det andra har skrivit i ämnet, kanske gör jag något inledande experiment. Man kan säga att jag gör en förstudie.
När jag skrivit ner vilka frågor jag vill att min forskning ska ge svar på lägger jag upp en plan. Sedan gäller det att systematiskt arbeta sig fram mot det mål jag ställt upp. Jag formulerar hur jag tror att saker och ting hänger ihop, sedan tar jag reda på om det stämmer. Vilka metoder jag använder beror på vad det är för slags forskning jag håller på med. Vissa projekt kräver experiment i laboratorier, andra kräver att jag studerar miljöer eller gör intervjuer. Ofta händer det att arbetet inte leder dit jag trodde att det skulle leda. Då måste jag tänka om och vara öppen för nya idéer.
För att andra forskare ska kunna bedöma om de resultat jag kommer fram till i min forskning är riktiga, är det viktigt att jag noggrant beskriver hur jag gått till väga när jag fått fram resultaten. Detta dokumenterande är också nödvändigt för att jag själv eller andra forskare ska kunna göra om samma procedur och kontrollera att resultaten blir desamma.
Att forska är som att lägga pussel med ny och gammal kunskap för att på så sätt få fram en bild som till vissa delar är ny. Genom att jämföra en forskares upptäckter med en annans och med det jag själv kommit fram till, hittar jag nya samband som leder vidare till nya upptäckter. Under hela arbetet läser jag därför det andra forskare skriver om forskning som ligger nära min egen. Ofta är jag också med på stora möten — seminarier och konferenser — som handlar om det ämnet.