Margareta Serder ingår i den forskningsgrupp som med stöd från Vetenskapsrådet undersöker svenska elevers resultat och de bakomliggande orsakerna närmare. I en studie har hon låtit elever svara på PISA-frågor i naturvetenskap från 2000, 2003 och 2006. Margareta Serder har samarbetat med fyra klasser i årskurs nio. Syftet har varit att följa elevernas resonemang och diskussioner för att få en bild av hur de förstår uppgiften och vad de förväntas göra.
— "Varför lägger man marmor i vatten? Sånt gör väl bara miffon" var en reaktion. "Eller varför undersöka hur bra solskyddskrämer är — det är väl bara att fråga i affären", berättar hon
Ibland resonerade eleverna i studien tokigt men lyckades formulera ett riktigt svar ändå. Ibland blev det tvärtom. Eleverna fastnar på många ord: vanliga ord som "anse" och "ange" men också mer vetenskapliga som "bestämma" i meningen mäta. Eleverna blir osäkra kring ett språkbruk vars styrka ju egentligen är just att det är tydlig och exakt. Margareta Serder har också märkt att språkbruket skiljer sig något åt mellan PISA-test på olika språk.
— Det borde inte vara så. Översättningarna borde vara likvärdiga.
Eleverna har helt enkelt svårt för att uttrycka något så tydligt att inga missförstånd kan tolkas in.
Behöver språkbruket på NO-lektionerna bli mer vetenskapligt eller PISA formuleras enklare?
— Det behövs nog en kombination. Man måste ändå lära känna ett naturvetenskapligt språkbruk och metodik.
Källa: Malmö högskolas webbplats
| FAS
| FORMAS
MISTRA
| NATURVÅRDSVERKET
RIKSBANKENS JUBILEUMSFOND
VETENSKAPSRÅDET
| VINNOVA
VÅRDALSTIFTELSEN
| KK-STIFTELSEN
I SAMARBETE MED SVERIGES
UNIVERSITET OCH HÖGSKOLOR.

Redaktionen är verksam i Vetenskapsrådets lokaler i Stockholm. Kontakta redaktionen
Forskning.se använder cookies. Läs mer om dessa här.