| Ja, ofta |
|
272 | |||
|---|---|---|---|---|---|
| Ibland |
|
61 | |||
| Nej, inte alls |
|
24 | |||
| Vet inte |
|
25 |
Totalt antal röster: 382
Visa tidigare frågor
Nyttiggörande av forskning
I grund och botten handlar allt detta om att försöka räkna ut hur pengar ska satsas för att svenska forskningsresultat ska komma till så stor nytta som möjligt. Lyckas nyttiggörandet kan vinsterna bli stora, som i fallet med nackskadeforskningen eller Losec. Misslyckas det, kanske idén aldrig förverkligas eller försvinner till utlandet. Men var stöd bäst behövs är inte alltid lätt att veta. Olika innovationer har olika behov. Det handlar om att hitta pengar till projektet, att hitta bra medarbetare, att få juridisk hjälp, att hitta ett bra kontor eller bygga en hel fabrik.
Forskarna såg länge det vi idag kallar ett innovationssystem, istället som en kedja där innovationens utveckling över tid var central. En idé skulle omvandlas till en produkt, som skulle tillverkas, marknadsföras och säljas. Var någon länk i kedjan svag, så riskerade den att brista och uppfinningen skulle aldrig nå fram till sina köpare.
I mitten av 1980-talet lanserades istället teorin om innovationssystem. Den är svårare att förstå, men tycks stämma bättre överens med verkligheten än vad innovationskedjan gjorde. Ju bättre teori, desto större sannolikhet att satsade pengar ger bra utdelning. Därför sker nu forskning som ska öka kunskapen om innovationssystemen.
Fortfarande finns olika tankar om hur man ska bära sig åt för att förstå innovationssystemen så bra som möjligt. Charles Edquist är professor i innovation vid Lunds universitet och en av forskarna bakom teorin om innovationssystem. Han har fastslagit tio punkter som är viktiga för innovationssystemen. Bland dessa punkter hittar vi bland annat tillskott av forskning och utveckling, kompetensutveckling, god kommunikation och hjälp till nystartade företag. Tillgång till experter inom områden som patentjuridik är också betydelsefull.
Innovationen som byggde ett storföretag
Det tog över 20 år att få fram den substans som skulle bli magsårsmedicinen Losec, såld över hela världen och själva grunden för svenska Astras kliv upp i läkemedelsbranschens elit. Utvecklingsarbetet påbörjades hos dotterbolaget Hässle år 1966. Efter fyra års forskning stod man åter på ruta ett — forskarna hade valt fel försöksdjur och allt arbete hade varit förgäves.
Istället för att ge upp satsade Hässle på en fortsättning, men med så lite pengar att ett amerikanskt bolag fick bjudas in för att hjälpa till med finansieringen. Efter sex år lämnade amerikanerna projektet. 1981 kunde den aktiva substansen äntligen provas på patienter och resultaten var goda. Men 1984 kom ett oväntat cancerlarm efter amerikanska djurförsök. Larmet visade sig vara falskt, men försenade projektet ytterligare ett år. År 1987, 21 år efter projektstart, godkändes Losec för användning. Frankrike var först ut. 1992, efter fyra år på marknaden, hade Losec sålt för 1 miljard dollar. 1996 blev Losec världens mest sålda läkemedel. (Källa: Boken "Per aspera ad astra", Sven Sundling, Trosa 2003.)
Forskning värd miljarder
1985 uppmärksammas att bilister som blir påkörda bakifrån får speciella nackskador, så kallade pisksnärtskador. I Göteborg påbörjades grundforskning, som kom att leda hela vägen till utrustning som skyddar trafikanter mot denna typ av skador. Forskningen inleddes med studier av skadade personer och friska försökspersoner. Nästa steg var att bygga modeller, både i form av krockdockor och datorsimulering. Slutligen utformades skyddsutrustningen, som 1997 lanserades av Volvo och Saab. Forskningen har haft ett långsiktigt ekonomiskt stöd från staten, men också bilindustrin har satsat pengar i projektet, framför allt i de senare skedena.
En utvärdering från ett norskt forskningsinstitut visar att projektet kostat ungefär 100 miljoner kronor, medan den nytta resultaten bidragit till i samhället och den ökade konkurrenskraft resultaten givit fordonsindustrin motsvarade över fem miljarder kronor i värde.
Innovationen som försvann
I slutet av 1970-talet beslöt det svenska företaget CE Johansson — världsledande inom mätteknik — att försöka utveckla ett elektroniskt skjutmått. Skjutmåttet blev verklighet 1985, men det var inte CE Johansson som tillverkade och sålde det, utan det japanska företaget Mitotoyo. Japanerna köpte inte bara tekniken, de värvade också två av de svenska ingenjörer som utvecklat den.
Utvecklingsarbetet skedde vid Institutet för Mikroelektronik, knutet till Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Principen som togs fram där har senare använts i en rad andra produkter.
Anledningen till att tekniken lämnade Sverige var brist på pengar. Finansiärerna tyckte att projektet var alltför dyrt. Totalt behövdes ytterligare ungefär fem miljoner kronor för att uppfinningen skulle få stanna i landet.
| FAS | FORMAS | KK-STIFTELSEN | MISTRA | NATURVÅRDSVERKET | RIKSBANKENS JUBILEUMSFOND | VETENSKAPSRÅDET | VINNOVA | VÅRDALSTIFTELSENI SAMARBETE MED SVERIGES UNIVERSITET OCH HÖGSKOLOR.
