Tema

Kärnvapenhotet: tre sätt att minska risken

Ett par dagar efter Nordkoreas sjätte kärnvapentest firades forskarna bakom gärningen likt hemvändande fotbollsstjärnor på ett torg i Pyongyang. Resten av världen hade mindre anledning att fira. Men vad är det vi ska oroa oss för?

Den 3 september klockan 05.30 svensk tid registrerade hundratals seismiska mätare runt om i världen en kraftig smäll med ursprung i Punggye-ri i nordöstra Nordkorea. Att smällen var kraftig är alla överens om, dock inte hur kraftig – uppskattningar har varierat från 50 till 370 kiloton.

Kiloton och megaton används som enheter vid jämförelse av sprängkraften hos kärnvapen, och betecknar då den standardiserade energiutvecklingen av motsvarande massa hos sprängämnet trotyl när det detonerar. 1 kiloton = energimängden i 1000 ton trotyl. 1 megaton = energimängden i 1 miljon ton trotyl.
Källa: Wikipedia

Den svenska mätningen, utförd vid FOI:s seismiska mätstation i Hagfors, kom fram till en magnitud på 6,1 på Richterskalan. FOI beräknar storleken på laddningen till 100-200 kiloton och skriver på sin hemsida att det är ”konsistent med att Nordkorea tagit ytterligare steg i sin kärnvapenutveckling jämfört med vad som tidigare observerats.”

Enligt Nordkorea är det en vätebomb som har orsakat explosionen. En vätebomb får sin sprängverkan från fusion, att lätta atomkärnor slås samman. En atombomb bygger istället på fission: tunga atomkärnor klyvs och utvecklar energi.

Men vad Nordkorea egentligen har provsprängt är oklart.

Ett steg i den tekniska utvecklingen
– Det är svårt att säga så mycket om det, säger Martin Goliath, forskare vid FOI. Styrkan antyder att det här är kraftigare än något test man gjort tidigare. Det kan vara så att man har lyckats med en fusionsladdning, men man kan också ha gjort en så kallad boostrad laddning där man får en fissionsladdning att bli effektivare genom att tillsätta en fusionskomponent. Vi kan konstatera att det är ett steg i den tekniska utvecklingen som har tagits, men det är frustrerande hur lite information man har att gå på.

Det vi vet är att Nordkorea de senaste elva åren har genomfört sex provsprängningar, och att sprängkraften har ökat. Den provsprängning som gjordes för ett år sedan hade en sprängkraft på runt 20 kiloton, vilket är i nivå med bomberna som USA fällde över Japan under andra världskriget och en tiondel av Nordkoreas senaste. Det innebär dock inte att verkansgraden har blivit tiofalt större, utan snarare dubbelt så stor. Det är framför allt värmevågen som blir kraftfullare, medan området som råkar ut för strålning inte ökar lika mycket.

Nedfall efter USA.s provsprängning av vätebomben Redwing Seminole 6 juni 1956 på Eniwetok, Marshallöarna.

Måste vara liten och stabil
Men för att laddningarna ska få någon praktisk användning måste de bli tillräckligt små för att kunna bäras av en missil.

– Sedan måste laddningen klara av att bli uppskjuten utan att den skakar sönder, säger Martin Goliath. Den måste också klara att återinträda i atmosfären utan att brytas sönder.

Nordkorea testskjuter även missiler, nu senast en missil som gick i en uppmärksammad bana över Japan, och hävdar att landet har förmågan att förse missilerna med kärnvapen. Om Nordkorea visar sig ha den kompetensen, och gör allvar av sina hot, finns möjligheten att skjuta ner missilen innan den når sitt mål.

Slå ut missilen i luften
Men prickskytte mot missiler är en svår konst, något som Joshua Pollack, en amerikansk forskare, nyligen påpekade i en artikel i The Guardian. Där går han igenom de försök som framför allt USA har gjort att ta fram system som kan slå ut en missil antingen när den skjuts upp, när den befinner sig i rymden eller när den är på väg ner efter att ha återinträtt i atmosfären. Att skjuta ner missilen när den befinner sig på väg upp eller i rymden har visat sig för dyrt och omständligt, och de system som finns idag fokuserar på att slå ut missilen när den är på väg mot Jorden. Nackdelen är att ett sådant skydd endast täcker ett mindre område.

Vad händer då när en kärnvapenbestyckad missil skjuts ner?
– Många tänker på nedfall och där är det viktigt på vilken höjd det sker, säger Martin Goliath. Om det sker på markytan får vi ett lokalt nedfall och radioaktivitet från explosionen kommer att binda vid markmaterial och även spridas i vindriktningen. Om laddningen sprängs i luften förs radioaktiviteten upp i atmosfären och sprids globalt. Det kan bli ett långsiktigt problem men inte akut för det tar åratal för partiklarna att falla ner till marken.

Svårt få igenom kärnvapenförbud
Samtidigt som Nordkorea flexar sina kärnvapenmuskler ska 122 länder ta ställning till om de ska ratificera det förbud mot kärnvapen som röstades igenom i FN i juli. Inget av de 122 länderna har kärnvapen och frågan är vilken betydelse konventionen kommer att få.

Visst sänder det en signal att stater har valt att förhandla om kärnvapenförbud och samarbeta med de frivilligorganisationer som drivit frågan, menar John Rydqvist, forskningsledare på FOI. Men problemen med förbudet är väldigt många, och i slutändan är det helt osannolikt att det kommer få någon som helst praktisk effekt vad gäller kärnvapennedrustning som är ambitionen med avtalet.

Avtalet är dessutom, enligt John Rydqvist, slarvigt skrivet, vilket underminerar de avtal som redan finns, till exempel icke-spridningsavtalet (NPT).

– Sedan ska man vara noga med att nedrustning är en sak, men problemet är att det hittills inte funnits nog tilltro internationellt för att våga lita på att alla skulle skrota alla sina vapen. Därför har det historiskt varit mer framgångsrikt med rustningsbegränsning, säger John Rydqvist. Till exempel avtal mellan USA och Sovjet under kalla kriget som minskade antalet vapen och tog bort särskilt farliga kärnvapentyper.

Tre metoder att minska hotet
Det finns i grova drag tre metoder för att minska hotet från kärnvapen. Nedrustning, där det nyligen framröstade kärnvapenförbudet är en del. Rustningsbegränsning, där två eller flera länder kommer överens om att ta bort en del av arsenalen. Den sista är icke-spridning, en metod som rönt viss framgång i och med att Irans kärnvapenprogram stoppades.

Så länge det inte är ett realistiskt alternativ att nedrusta bort alla kärnvapen kommer maktbalansen att upprätthållas med det som kallas gemensam avskräckning. Nordkoreas beslut att lämna ickespridningsavtalet 2003 beskrevs som ett hot mot freden och säkerheten på Koreahalvön, när landet nu närmar sig en status som kärnvapennation riskerar maktbalansen i världen att rubbas.

– Länder som anser sig hotade kommer att göra en kalkyl av vad det betyder och bygga system som kan neutralisera hotet och mot kärnvapen är det svårt att se nån annan lösning än egna kärnvapen, säger John Rydqvist. Missilförsvar kan göra viss skillnad och allierade till USA, såsom Japan och Sydkorea, kan komplettera kärnvapenparaplyet genom att skaffa fler precisionssystem för att kunna slå ut de kärnvapenbärande missilerna. Sådan konventionell rustning får följdeffekter för Ryssland, Kina och andra kärnvapenländer som nu får räkna med att motståndaren har motmedel, vilket ställer balansen över ända.

Från och med 20 september har de stater som röstade igenom FN:s kärnvapenförbud kunnat ratificera avtalet. Förbudet träder i kraft när 50 stater har skrivit på.

Text: Johan Frisk, på uppdrag av forskning.se

Kärnvapenmakter i världen

Rött: Stor kärnvapenkapacitet
Gult: Mellanstor kärnvapenkapacitet
Blått: Liten kärnvapenkapacitet
Grönt: Okänd kändvapenkapacitet

Källa: Wikimedia, CC BY-SA 2.5

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Kärnvapenhotet: tre sätt att minska risken

 lästid ~ 6 min