Svenskarnas förhållande till religion är kluvet och vi är kanske inte så sekulariserade som vi tror. Å ena sidan avvisar vi religionens institutioner, å andra sidan tror hälften av oss på någon form av högre livskraft eller ande – den högsta siffran i hela Europa. Vad tror vi på egentligen?
Det skevar mellan självbild och praktik, menar David Thurfjell, professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. Han har forskat om svenskars förhållande till religion och bland annat djupintervjuat 100 personer, något som utmynnande i boken “Det gudlösa folket” som kom 2015.
David Thurfjell beskriver en befolkning där 80 procent tar avstånd från organiserad religion. Som slutat besöka kyrkan, som inte ber och som har ganska dunkla begrepp om de religiösa berättelserna. Men som samtidigt firar påsk och jul. 63 procent är med i Svenska kyrkan och betalar helt frivilligt flera tusen kronor i avgift varje år.
Många är kulturkristna
När forskarna ställer frågor om tro och trosföreställningar så svarar bara 23 procent av svenskarna att de tror att det finns en Gud. Däremot är det många som har en andlighet av mer vag natur – på frågan om man tror på en högre livskraft eller ande svarar svenskarna ja i högre utsträckning än något annat europeiskt folk.
– Det finns någon form av tro eller andlighet. Och även om vi inte kallar oss religiösa har vi en stark lojalitet mot det jag kallar ”kulturkristendom”. Många gifter sig i kyrkan, döper sina barn och begravs av en präst, säger David Thurfjell.
I ett internationellt perspektiv utgör vi en ytterlighet. I Europa säger drygt hälften av invånarna att det finns en Gud och i Mellanöstern svarar nästa alla ja på den frågan.
– Det finns två befolkningslager i världen som är särskilt sekulariserade: ett är Västeuropa, det andra är en slags intellektuell elit som sträcker sig över nationsgränser. Professorer i litteraturvetenskap är till exempel relativt sekulariserade både i Japan, Nigeria, USA och Sverige. Men Sverige är extremt i hur vi avvisar religion.
– När det gäller ungas förhållande till religion utmärker sig de svenska ungdomarna genom att en bred mittfåra varken kallar sig religiös eller ateist, säger Maria Klingenberg, lektor i religionsbeteendevetenskap vid Uppsala universitet. Hon analyserar just nu enkätsvar från 1000 svenska ungdomar som fått svara på frågor som: “I vilken utsträckning skulle du säga att du är religiös?” ”I hur hög grad skulle du säga att du är troende?” ”I hur hög grad skulle du säga att du är ateist?” Hon ser då att jämfört med andra länder sticker Sverige ut på flera sätt. – Bland annat har vi, på grund av medlemskapet i Svenska kyrkan, hög grad av religiös tillhörighet i Sverige. Samtidigt är den religiösa aktiviteten väldigt låg och har varit under lång tid. Allt färre konfirmeras och man besöker sällan en religiös helgedom, säger Maria Klingenberg. Forskarna har också frågat i vilken mån ungdomar känner tillhörighet till kristendom, islam, judendom, hinduism och buddism. 24 procent svarar då att de känner en stark eller ganska stark tillhörighet till kristendomen. För de andra religiösa traditionerna är det mindre än tre procent som upplever en stark tillhörighet. En tredjedel svarar genomgående att de inte känner någon tillhörighet alls, oavsett religiös tradition. – Det här betyder att en majoritet av unga i Sverige upplever att de tillhör åtminstone en religiös tradition, även om tillhörigheten oftast är svag. Siffran kan upplevas som hög för vissa och låg för andra. Det är dock viktigt att komma ihåg att man kan uppleva tillhörighet av olika anledningar. För vissa bottnar den starka tillhörigheten i att de har valt att identifiera sig med en religiös tradition. För andra kan det handla om att förknippa en religiös tradition med ett kulturarv, säger Maria Klingenberg Samtidigt är religionen närvarande på ett annat sätt än vad den har varit för tidigare generationer. Det är nu en mer politisk fråga. Till exempel debatteras religiösa friskolor frekvent bland de politiska partierna. Och den terrorist som dödade människor i Stockholm 7 april 2017, har uttryckt sympatier för IS-material på sociala medier.Vilken plats har religionen i ungas liv?
Smal uppfattning om religion
Vi utmärks också av en smal uppfattning om vad religion är. Trots att vi är medlemmar i Svenska kyrkan eller ger våra barn kristna namn ser vi inte det som ett uttryck för att religionen har en plats i våra liv.
Däremot är vi snabba att definiera människor från andra kulturer som religiösa. Möter vi en kvinna med sjal, som har döpt sitt barn till Mohammed antar de flesta av svenskarna att hon är religiös.
– Men hon kan vara ”kultur-muslim” och förhålla sig till islam på samma sätt som vi förhåller oss till kristendomen. Något som vi ofta har svårt att tänka oss. Vi använder religion framförallt när vi beskriver det som andra gör. Andra är religiösa. Men inte vi.
Istället hyllar vi det fria tänkandet och att på egen hand utforma vår högst privata syn på livets mening och mysterier. Individualism, är ett honnörsord i svenskarnas trosbekännelse.
– Det är ett genomgående drag i undersökningar av svenskars religiositet under hela 1900-talet. Utmärkande är att man vill betona att man inte köper en lära rakt av. Man är istället självständig och kritisk och man gör ett eget, genomtänkt val, säger David Thurfjell.
Det är lätt att tro att det är en hållning som blivit starkare i takt med att kyrka och samhälle glidit isär allt mer, men det är ett synsätt som är djupt förankrat sedan lång tid.
– Att man vill hitta sig själv och ha rätt att uttrycka vem man är, är ingenting nytt. Det är en värdering som är så stark att den nästan är sakral. Den förstärks av protestantismen eftersom protestantisk kristendom handlar om individens snarare än kollektivets relation till Gud. Och den samverkar med sekulariseringen och moderniseringen, säger David Thurfjell.
Det här förhållningssättet är något som får konsekvenser i svenskarnas religiösa sökande. Även om kristendomen är absolut störst har buddismen en särskild dragningskraft.
– Det finns ett intresse för österländska traditioner som man omformar efter det individualistiska, naturmystiska tänkandet som vi har. Buddismen får bli en sorts projektionsyta för de egna tankarna och idealen.
– När jag har intervjuat människor beskriver de ofta buddismen som annorlunda än andra religioner. Att den är mer som en filosofi, inte är så politisk och att den är fredlig. Men alla religioner är fredens religion enligt sin egen självuppfattning och i den politiska praktiken är buddismen lika politisk och våldsam som andra religioner.
Svenskars ologiska inställning till religion
Den positiva synen på buddismen har sina rötter i 1800-talets världsordning. Flera av de drag som svenskar uppskattar mest, som avsaknaden av hierarkier, möjligheten för var och en att utöva buddism på sitt sätt och betoningen på en metod som kan ge vanligt folk inre lugn och meditation, är anpassningar av buddismen.
– Den är en variant av buddism som kallas protestantisk buddism och som kom till för att möta konkurrensen från kristendomen. Hierarkier togs bort, för det fanns inte i protestantismen. Man tog bort hokus pokus för det hade inte protestanterna och man gjorde den mer individualistisk för så var det i protestantismen. Det är ofta den varianten som sedan exporteras till Europa. Så de svenskar som idag attraheras av den individualistiska och med naturvetenskapen kompatibla buddismen, gillar en religion som har tagit många väsentliga komponenter från den kristendom som de har lämnat.
Men hur ska man förklara svenskarnas ologiska inställning till religion? Rationella och privatmystiska, avkristnade men kyrkobetalande. Allt på samma gång.
– Vi människor är pragmatiska varelser som lever i olika typer av världar samtidigt: vi har ett förnuft, vi har ett känsloliv, vi har motsägelsefulla erfarenheter. Religionen är en del av mänsklig kultur och är precis lika flexibel, komplex och mångfacetterad som vi människor är, säger David Thurfjell.
Problematiskt att undersöka religiös inställning
Att undersöka hur människor ser på religion är förenat med en rad metodproblem. Det vittnar alla de forskare som forskning.se varit i kontakt med för den här artikelserien.
Till exempel är det inte självklart hur vi definierar religion. Ska man fråga efter människors tro eller om de tror på gud? Och tro är i sig ett protestantiskt begrepp som därmed kan begränsa svaren. Ska man mäta graden av religiositet genom medlemskap i ett religiöst samfund? Vad säger det då om till exempel Sverige där 63 procent av befolkningen är medlemmar i Svenska kyrkan, men de flesta utan att tänka på det.
Ett exempel på problem som kan dyka upp är när forskare i Estland i en undersökning kunde se att fler anser att växter har en själ än att människor har en själ.
– Det är ju förstås jättekonstigt och man måste förstå det genom vad frågorna signalerar, säger David Thurfjell, professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. Om man svarar att man tror att växter har en själ då uttrycker man att man tycker att naturen är värdefull. Säger man däremot att man tror att människor har en själ kan det tolkas som att man är lite flummig och religiös. Svaren signalerar alltså någonting annat än en genomtänkt världsbild.
Religionsforskare använder sig därför av flera olika metoder. Enkätstudier kombineras med djupintervjuer och etnografiska studier som ger utrymme för mer sammansatta svar än bara ja eller nej.
Text : Lotta Nylander på uppdrag av Forskning.se
