Tema

Så räddas arvet från ökenstaden Timbuktu

Matematik, poesi, astrologi, filosofi och historiska essäer. I Ökenstaden Timbuktu finns intellektuella arv som visar Afrikas roll i vetenskapen långt före européernas ankomst. Nu restaureras närmare 700 år gamla manuskript som överlevt jihadisterna.

Först förvarade i öknens hem under hundratals år, sedan packade i kistor och smugglade undan islamisternas bål, för att nästan förgås av fukt och mögel i sin nya fristad. Efter uppemot 700 år får Malis manuskript – en ovärderlig del av Västafrikas historia – äntligen den omsorg de förtjänar.

Entrén är anspråkslös, betongväggen märkt av smuts. Ett 50-tal parkerade mopeder skvallrar om att något pågår där inne, men ingen skulle ha gissat att en av Afrikas viktigaste samlingar av skriftlig historia finns innanför dörren.

Det är en veritabel industri i konservering. Arbetsledare Fousseyni Kouyate visar vägen genom rummen där 53 anställda jobbar med att ge hundratusentals manuskript, vissa så gamla som 700 år, en trygg viloplats. I ett rum mäts, skärs och viks ljusblått tunt kartongpapper till skräddarsydda skyddande förvaringsboxar för de tärda manuskripten.

Timbuktu en knutpunkt längs Saharas handelsvägar
Men det är egentligen inte här i huvudstaden Bamako de hör hemma. Manuskriptens historia utspelas i Timbuktu i norr. Ökenstaden som på 1100-talet och århundraden framöver blev knutpunkt längs Saharas handelsvägar mellan Medelhavsafrika och kontinentens södra delar. Storhetstiden under 1400- och 1500-talen väckte européernas intresse och i slutet av 1800-talet intogs området av den franska kolonialmakten.

Stora afrikanska riken har passerat in och ut genom stadens historia: Ghana, Mali och Songhai. Men det är de intellektuella som gjort de kanske viktigaste avtrycken i Timbuktus, och därmed hela Afrikas, historia. På 1300-talet byggdes moskéerna Jinger-ber och Sankore som blev center för utbildning och islamsk kultur. Intellektuella strömmade till Timbuktu. Med sig från alla hörn av islamska Afrika hade de manuskript med islamsk lag, matematik, poesi, astrologi, filosofi och historiska essäer. I Timbuktu producerade de fler.

Manuskript från 1300-talet hos familjer
Resultatet: En stor samling skriftlig historia som täcker perioden från 1300-talet fram till 1900-talet. Manuskripten förvarades länge i hemmen hos öknens intellektuella familjer. De var arvegods som fördes vidare från generation till generation. Under slutet av 1980-talet försökte Abdel Kader Haidara, en manuskript-arvinge, söka pengar för att skapa ett bibliotek men möttes länge av ointresse från omvärlden. Det dröjde många år innan finansiärer från bland annat amerikanska universitet började förstå värdet av de medfarna manuskripten där borta i öknen. Manuskript började samlas in från familjerna och år 2000 öppnade Haidara ett eget bibliotek i Timbuktu. Skrifterna började studeras i forskningssyfte och kunde på allvar börja ta sin rättmätiga plats i historieskrivningen. Enligt Thebe Medupe, doktor i astrofysik vid Cape Town university, sätter de även nytt ljus på Afrikas roll i vetenskapshistorien.

– Innan vi påbörjade det här projektet var den allmänna uppfattningen bland forskare att afrikaner inte började studera och delta i vetenskapen förrän efter européernas ankomst till vår kontinent. Vi hoppas att våra upptäckter ska revidera den uppfattningen så att vår kontinent kan få den respekt den förtjänar när det gäller dess relation till vetenskapen, sa han i en intervju med New African magazine.

Men 2012 höll allt på att gå förlorat. Då startade ett inbördeskrig som ledde till att islamistgrupper som al-Qaida i islamiska Maghreb (AQIM) och Ansar Dine ockuperade Timbuktu och hela norra Mali (60 procent av landets yta). Jihadisterna införde ett maktfullkomligt shariastyre över befolkningen. Kvinnors rättigheter inskränktes samtidigt som islamistkrigare utförde hundratals kidnappningar och våldtäkter i staden. Kulturen kuvades när musik förbjöds och till sist skulle historien raderas.

Förstörde tusentals manuskript
Flera Unesco-listade monument förstördes och mot slutet av ockupationen gav sig islamisterna även på biblioteken och manuskripten. Det har sagts att islamisterna ansåg att de äldre islamtexterna var ett hot mot deras egen hårda puritanska islamtolkning. En annan förklaring, från manuskriptprojektet vid Hamburgs Universitet, är att islamisterna angrep manuskripten som ren motståndshandling när de förstod att Unesco, och därmed det internationella samfundet, såg dem som värdefulla.

De tusentals manuskript som tros ha bränts hade aldrig studerats och deras historiska innehåll är för alltid förlorat. Men folk i Timbuktu hade anat faran. Mängder med manuskript hade gömts hemma hos ett antal familjer och med fara för sina liv smugglade kurirer koffertar med de fragila manuskripten förbi islamisternas check-points bort från Timbuktu. Åtta månader och 1200 koffertar senare fanns omkring 300 000 manuskript i huvudstaden Bamako.

Chock för pappersmaterialet
Fousseyni Kouyate leder oss vidare till ett rum där konservatorn Yana Ibrahim Traoré sitter i djup koncentration med en pensel i handen. Hon stryker försiktigt över torrt och fnöskigt gammalt papper som befrias från dött material som ansamlats under hundratåls år i tufft klimat. Damm, sand, torkade papperspartiklar, rester av mögel och insekter föses åt sidan och bildar en liten hög av brunt stoff bredvid pappret.

När manuskripten utsattes för en första regnperiod i det mer tropiska Bamako fick pappersmaterialen en chock. Tidigare var det torrt ökenklimat som fick pappersfibren att försvagas, nu sögs istället fukten upp i de uttorkade pappersbladen. Mögelangreppen kom som på beställning. Som tur var hade islamisternas riktade våld mot manuskripten fått forskarvärlden att på allvar vakna. En koalition av internationella universitet och stiftelser stod nu redo att bidra med resurser. Från Hamburgs universitet skickades snart luftavfuktande och temperaturreglerande apparater. Yana Ibrahim Traoré och annan personal skickades på utbildningar i Dubai och i Tyskland. Med fukten under kontroll kunde konserveringen påbörjas.

Tålamodsprövande konservering
Yana Ibrahim Traoré konserverar manuskript i olika åldrar och skick. Med en skalpelliknande kniv separerar hon försiktigt hopklistrade sidor och putsar böckernas bleknade läderomslag med vanlig skoputs. Hon testar bläcket på sidorna med en fuktad bomullstuss och, om möjligt, sprayar hon dem med en rengörande blandning av alkohol och destillerat vatten.

– Vissa manuskript är så tålamodsprövande att jag får lägga dem åt sidan ett tag och återvända senare under dagen. Andra är i så dåligt skick att de går sönder bara jag nuddar dem, då finns det inget jag kan göra, säger hon.

Att konservera gamla dokument är en diger och viktig uppgift i historieforskningen. På Kungliga Biblioteket i Stockholm är Charlotte Ahlgren chef för Enheten för bevarande och nybindning. Hon jobbar oftast med helt andra resurser än de i Mali. Arkivrum anpassas med klimatsystem för miljonbelopp för att hålla samma klimat året runt. Att ha en förvaring med ett torrt och svalt, men framförallt stabilt, klimat är en viktig grundförutsättning för bevarandet.

– Förmodligen har manuskripten i Mali haft fördel av att ha befunnit sig i ett torrt klimat hemma hos familjerna. Ett fuktigt klimat hade varit betydligt sämre eftersom mikroorganismer som som mögel växer väldigt snabbt då.

Bryts ner snabbt
– Den typen av klimatförändringar som de här manuskripten utsattes för innebär alltid problem för materialen. Har man papper i ett torrt rum och sedan på något sätt får in fukt blir pappret vågigt. Pappersfibrerna tar upp vattnet och sväller på bredden, ungefär som spagettistrån i vatten. Särskilt illa är det om materialet sitter fast, bundet i en bok eller liknande, eftersom pappret då inte kan röra på sig fritt och istället riskerar att spricka upp, säger hon.

Eftersom papper är organiskt material så påbörjas nedbrytningen från den stund pennan lyfts från pappret tills dess att det är helt förgånget, förklarar Charlotte Ahlgren. Att ge evigt liv är omöjligt, konservatorns roll är att förlänga det så länge det går. Med rätt avvägda insatser kan nedbrytningsfaktorer från till exempel mikrobiologisk aktivitet och skadedjur fördröjas. Det handlar om angrepp från mögel, svampar, alger och olika insekter.

– Det gäller att skapa en miljö där de här organismerna inte trivs. Men det finns tusentals sorter som alla har olika livsbetingelser vilket gör att förutsättningarna skiljer sig mellan till exempel öken, tropiska områden och det torra svala nordiska klimatet, säger hon.

Syrapapper en riskfaktor
En annan riskfaktor är det material som de gamla manuskripten förvarats i. De blå pappboxarna från Hamburgs universitet är gjorda av syrafritt papp. Men en del av manuskripten har varit utsatta för syra från de vackra garvade bokomslagen i läder.

– Det är en känd riskfaktor att om man tillför syra till papper så bryts det ned mycket snabbare. Det är bra att tänka på om man exemplevis har ett brev man vill spara, lägger man det i ett kuvert gjort av trämassa så kommer det att påverka brevets material på ett negativt sätt, säger Charlotte Ahlgren.

Men för att bedriva lyckad konservering krävs mer än bara ren teknik. I Sverige är en stor del av historien redan insamlad eftersom det finns både fungerande system och förtroendekapital.

 – Här finns institutioner som man litar på, då är det vanligt att man erbjuder historiska ägodelar till offentliga institutioner som Kungliga Biblioteket, Riksarkivet eller något museum. Då känner man sig trygg med att de får en bra och säker förvaring och sparas till eftervärlden.

Långsiktigt bevarande av Malis historia
I Mali, ett land med fler konflikter och en konsekvent korrupt eller ibland helt frånvarande stat, har situationen varit en annan. Där vårdades istället historien i hemmen, en förvaring som dock slet hårt på manuskripten. Med biblioteken i Timbuktu som startpunkt och den nu professionella konserveringen och arkiveringen i Bamako byggs kanske grunden till ett system som kan skapa ett långsiktigt bevarande av Malis historia.

För Yana Ibrahim Traoré ledde kunskaper i arabiska från studietiden och den snabbinsatta räddningsaktionen av manuskripten till en oväntad yrkesbana. Ett tålamodsprövande men ofta givande arbete.

– Jag känner lycka av att hålla på med detta. Jag får använda mitt tålamod men jag har också fått lära mig mycket. Som hur handel fungerade för 200 år sedan och hur det dagliga livet såg ut då, säger hon.

Text: John Palm på uppdrag av Forskning.se
Foto: Malin Palm på uppdrag av forskning.se

Vi finns där du är @forskningsnyhet

Så räddas arvet från ökenstaden Timbuktu

 lästid ~ 8 min